Veckans debatt: Valet i USA
Få andra debatter har rymts under en vecka som utspelat sig under en tung, våt, stinkande filt av amerikansk politik – även på kultursidorna (med förbryllande undantag för Svenska Dagbladets, där ingen kulturskribent hade något att uttrycka de första dagarna efter denna världspolitiska omvälvning.)
Expressens kulturchef Victor Malm ”ser den framväxande illiberalismen ta form i USA”. Sfären runt Trump ämnar ”göra sig av med människorna som upprätthåller den liberala demokratins institutioner” och ersätta dem med sina egna. ”Målet är att skapa en ofrihetens värld”, skriver Malm, och Demokraternas brist på vision gör att striden är omöjlig: ”Den här gången kan landet brinna ner.” I Aftonbladet spår kulturchef Karin Pettersson ”ett oligarkvälde, ett korrupt giftermål mellan politik och pengar”. Även hon ser hur Harris politiska plattform var ”svag, otydlig, utan bärande idé”, i motsats till Trumps ”nihilistiska och reaktionära vision”.
I DN skriver Björn Wiman att Trump förra gången drevs av förödmjukelse: ”Denna gång handlar det om hämnd.” Vi har att vänta oss rättsstatens kollaps, uppsving för rasism och omänskliga villkor för migranter, kvinnohat, accelererande klimatkatastrof, korruption ”och –inte minst – en stor triumf för Vladimir Putin”, menar Wiman.
Dystra tongångar, men en strimma ljus från Johan Hilton, kulturchef för GP. Inte bara för att han under valrörelsen lärt sig ordet ”hopium”, den berusande känslan av hopp. Nu har den krassa verkligheten kickat in. Men omvärlden har åtminstone lärt sig något under de åtta åren sedan Trumps förra valseger – nu finns ”inga illusioner om normalitet eller att det går att tämja Trump”. Denna gång ”går vi in i det hela med öppna ögon”.
Veckans ord: Bostadsmarknadsmoderat
Regeringen har presenterat förslag om att göra det enklare att ta bolån, och Johannes Klenell minns i tidningen Arbetet hur han köpte sin första lägenhet och kom på sig själv med att bli lättad av nyheter om ökande bostadsbrist – nu skulle andra också tvingas ta stora lån: ”Stockholms bostadsmarknad höll på att förvandla mig till moderat.”
Veckans citat:
”Visst är det en säregen upplevelse att höra hur skådespelaren Max Vobora kämpat för att kopiera min halländska”
Historikern och författaren Rasmus Fleischer skriver i Aftonbladet om SVT-serien ”The Pirate Bay” och den fiktiva skildringen av honom själv – grundare av och företrädare för Piratbyrån. ”SVT förvränger The Pirate Bays historia”, menar Fleischer.
Veckans siffra: 2
Så många programledare blir det när Melodifestivalen drar igång den 1 februari. Den forna youtubaren och numera tv-profilen Kristina ”Keyyo” Petrushina och poddaren, komikern och författaren Edvin Törnblom ska guida tittarna genom sex veckors schlager.
Veckans toppar:
Bäst just nu enligt DN:s film-, litteratur-, musik- och tv-kritiker.
Film. ”Woman of the hour”
Anna Kendricks regidebut är en thriller om en kvinnomördare som nästlat sig i ett dejtningsprogram. Hela filmlistan hittar du här.
Bok. Eduardo Halfon, ”Canción”
Drabbande släktberättelse och personlig tillbakablick på inbördeskrigets brutala Guatemala. Hela boklistan hittar du här.
Musik. The Cure, ”Songs of a lost world”
En osannolik comeback 40 år in i karriären. Starkaste skivan sedan ”Disintegration”. Hela albumlistan hittar du här.
Strömmat. ”Doktrinen”
Politisk spänning på hög nivå i thrillerspegling av vår sargade samtid. TV4 Play. Hela strömningslistan hittar du här.
Störningsjouren
Här är det fritt fram att gnälla över de riktigt små och obetydliga irritationsmomenten i kulturen. DN:s läsare bidrar varje vecka med sina egna anmälningar till Störningsjouren. Du når oss på storningsjouren@dn.se
Slabbiga kyssar
När jag ser trailers för vissa tv-program – främst i TV4 – handlar det mycket om kyssande. Det ser mest ut som att man ska tugga på varandra i stället. Inte särskilt smakligt. Ge deltagarna en rejäl måltid före inspelningen, så kanske det kan bli en kyss av det ”gamla” slaget i stället. Kanske det kan locka tittare.
En som inte ser programmen
Ylande publik
En väninna och jag var nyligen och såg LaGaylia Fraziers personliga Tina Turner-hyllningsshow. Proffsigt och trevligt, ja. Så, vad var problemet? Jo: ylandet! Väninnan och jag var i och för sig beredda. Detta fenomen är numera lika befäst som applåderandet. Kvinnor ska yla, när de vill visa sin uppskattning. Vi ska gällt tjoa wo-wo-wo-wooo till applåderna, annars gills de inte. Och dessutom gör de ju så i USA, då måste vi också göra det. Men att ha två sådana ylare rakt bakom sig, som dessutom sitter långt fram på sina stolskanter i sin (lätt berusade?) entusiasm och sjunger med (falskt) i låtarna, det var ganska påfrestande. Det är fint att visa uppskattning. Men det där ylandet, jag vet inte. Jag tycker bara att det är fult. Kan vi inte hitta på något annat?
Gunilla Dykhoff Sternelius, Adelsö
