Fackbok
”Kvinnor bakom kameran: 1848–1968”
Av Eva Dahlman, Magnus Bremmer, Björn Axel Johansson
Bildredaktör Lena Wilhelmsson
Bokförlaget Arena
Jag var runt tjugo år gammal när jag började gå med en kamera i handen. Att se bilder blev själva meningen med tillvaron, och allt gick ut på att fånga den hundradels sekund då ljus, skugga, människa, tomhet, glädje och sorg sammanföll; the decisive moment enligt den franske fotografen Henri Cartier-Bresson.
Jag hade inte råd med en Leica men fick ihop pengar till en Nikon FM2 och några objektiv, jag utbildade mig på på GFU (grundfotografisk utbildning) och gick Nordens Fotoskola. Och vart jag än gick fanns män som talade om för mig vad jag skulle göra för att ta bra bilder, vart jag skulle rikta kameran, hur jag skulle tänka, vilken teknisk lösning som var bäst. Det kunde vara busschaufförer, grannar och främlingar.
Begreppet mansplaining hade inte uppfunnits ännu men jag och min vän Lena, som också plåtade, skrattade ofta åt alla dessa snubbar som envisades med att veta bäst. Vi insåg att vi hade gett oss in i en manligt kodad värld och fick det bekräftat gång på gång. Som sagt, vi skrattade. Men det var frustrerande att ständigt bli förminskad. Tänk om vi haft boken ”Kvinnor bakom kameran: 1848–1968”. Så självklart allt hade varit, så mycket enklare att både vara kvinna och intresserad av teknik, estetik och politik.
Nu finns den äntligen; boken om svenskt kvinnligt fotografi mellan åren 1848–1968. Det är fotohistoriker Eva Dahlmans arbete som ligger till grund för detta praktverk och här samarbetar hon med litteraturhistoriker Magnus Bremmer och fotohistoriker Björn Axel Johansson. Fotograf Lena Wilhelmsson har varit bildredaktör. Vilket gäng, och vilket arbete! ”Kvinnor bakom kameran” är en hisnande och underbar tidsresa från december 1839 då Louis Daguerres instruktionsbok om Daguerreotypin började säljas i svenska bokhandlar till den 3 juni 1970 när fotografen Lisa Kallòs föder barn med kameran redo och dokumenterar sonens första hundradels sekund i livet.
Om någon fortfarande tvivlar, så slår denna bok fast att det har funnits kvinnliga fotografer i Sverige lika länge som det har funnits fotografi. Men inte bara det. Genom Eva Dahlmans pionjärarbete framkallas en helt ny bild: fotograf var ett av de tidigaste och viktigaste kvinnoyrkena inom svensk medelklass. På många orter dominerade de kvinnliga fotograferna. Vid sekelskiftet 1900 var över en tredjedel av Sveriges yrkesverksamma fotografer kvinnor.
I ”Kvinnor bakom kameran” får läsaren möta många av dem – som Amalia Motander, Sveriges allra första kvinnliga fotograf, verksam på 1840-talet i Halmstad. Och Brita Sofia Hesselius, som ungefär samtidigt öppnade den första fotoateljén i Karlstad. (Hon drev dessutom Karlstads första skola för flickor.) Så träder de fram en efter en, kvinnor som blir änkor eller som överges av sina män och därför måste försörja sig själva och sina ungar genom att fotografera.
Eller kvinnor som är nyfikna och konstnärliga och avstår från äktenskap för att få behålla inkomst och självbestämmande. Kvinnor som fyller sina ateljéer med kvinnliga anställda så att nya generationer lär sig att sätta ljus, framkalla och kopiera. De experimenterar med collage, sandwichkopiering och dubbelexponeringar, de fotograferar bilolyckor och tågurspårningar och på lediga stunder vänder de kameran mot sig själva och tar 1800-tals-selfier, avslappnat nakna på en soffa eller, som Annette Boström från Boviken, i sängen med tidning i hand och pottan på golvet.
Dessa professionella kvinnor ägnar sig åt alla fotografiska genrer och riktar objektivet mot det som väcker deras intresse, oavsett samhällsklass. En blond pojke (och blivande statsminister) vid namn Hjalmar Branting ser uttråkad ut i en bild tagen cirka 1865 av Sveriges första kvinnliga hovfotograf, Betha Valerius. Stockholmsfotografen Rosalie Sjöman avbildade sig själv och sina kvinnliga anställda i färd med att retuschera glasnegativ. Mia Green i Haparanda dokumenterade svårt skadade krigsfångar från första världskrigets helvete. Agnes Andersson i Alfta följde rallarna som byggde Dala-Hälsinglands järnväg i slutet av 1800-talet, där långa sträckor grävdes för hand med korp och spade. Fantastiska bilder och samtidigt unika, historiska dokument. Det är en skatt av sällan skådat slag som boken lägger fram.
Upplägget är enkelt och lätt att ta till sig. Enskilda fotografer presenteras på några sidor och följer varandra i kronologisk ordning. Däremellan kommer uppslag med fördjupande teman och utblickar. Det finns en förklaring till att fotografin var en kvinnlig domän från allra första början, precis som det finns teorier om hur männen kom att dominera yrket så till den grad att själva ordet fotograf blev synonymt med man. Dessa uppslag visar också på estetiska val och trender inom kvinnornas fotograferande. Här finns staden som motiv, de egna barnen som avbildas. Här finns självporträtten som ofta inkluderande speglar i en medveten lek med blicken. Vem betraktar egentligen vem? Ett utsökt exempel är Alma Haags bild av sig själv med bortvänt ansikte från tidigt 1900-tal.
Alma Haag blir för övrigt den första kvinnliga pressfotograf som anställs av en svensk tidning, nämligen Dagens Nyheter. År 1902, samma år som DN trycker sitt allra första fotografi, får hon jobb som reprofotograf men bara några år senare utför hon regelrätta fotouppdrag. Det är Alma Haag som fotograferar August Strindbergs begravningståg på väg till Norra begravningsplatsen i Stockholm 1912 och hon är med när Karl XII sarkofag öppnas i Riddarholmskyrkan 1917 och tar den välkända bilden av kungens mumifierade huvud.
Efterkrigstidens kvinnofientliga hållning stängde inte bara fotografin som yrke för de flesta kvinnor utan förträngde dessutom allt intresse för hur kvinnor varit drivande inom svenskt fotografi. Först när kvinnorörelsen började bråka under tidigt 60-tal kom en ny våg kvinnliga fotografer fram, många med ett starkt socialt och politiskt patos – några av dem skulle bli mina förebilder – men det har alltså hunnit bli 2024 innan kvinnornas del av svensk fotografi presenteras på allvar.
Boken är subtilt formgiven av Nina Ulmaja som lyckas hålla samman de olika delarna och hundratals fotografier främst genom att arbeta med färgteman, ofta med så små medel att de verkar utan att synas. Bokens inledande sidor är till exempel tryckta på ett papper som är svagt sepiatonat för att signalera äldre tiders fotografiska färgskala. Sedan blir boksidorna successivt allt vitare i takt med att boken söker sig framåt längs tidslinjen.
Det finns en del upprepningar och smått korrekturskräp som borde ha justerats men det är försumbart. Min enda verkliga invändning kommer ur en längtan efter mer: Om man nu har en unik historieskrivning och ett så rikt material, kunde man inte lagt in några ytterligare bildark för att verkligen ge plats åt fler fotografier i större format?
”Kvinnor bakom kameran: 1848–1968” är den första kartläggningen av kvinnliga yrkesfotografer i Sverige men den är alltså mycket mer än så. I Eva Dahlmans, Magnus Bremmers, Björn Axel Johanssons och Lena Wilhelmssons händer vecklas fotografins kvinnliga historia ut: tekniskt kompetent och uppfinningsrik, mångfasetterad och makalös.
