Roman
Elin Michaelsdotter
”Blommorna”
Nirstedt/litteratur, 305 sidor
Det står rätt klart att berättarjaget i ”Blommorna” bör inräknas i titelns sammanfattning. Edit är 36 och förestår en blomsterbutik vid ingången till stadens största kyrkogård. Jag ser butiken utanför Skogskyrkogårdens huvudingång framför mig, men Elin Michaelsdotter preciserar aldrig vilken stad det rör sig om.
Det enda som heter Stockholm i den här romanen är en hemtam orange duva som dagligen får solrosfrön och vatten av Edit. Det är den enda levande varelse hon anförtror sig till, bortsett från den ålderstigna grannen Mirina, som av allt att döma verkar ha varit den som tagit över modersrollen sedan Edits egen mor lämnat familjen när hon var liten.
Så får jag ihop det i alla fall. För Edit anförtror sig inte heller till läsaren. Michaelsdotter har skapat en undflyende berättare som ibland befinner sig i ett snarast vegetativt tillstånd där hon står och påtar med blommorna och ibland gräver djupt i jordsäckarna för näringens skull. Ibland svarar hon fåordigt på kundernas sorg, men lyssnar mest.
Så drabbas hon en höst av den gråhåriga men flamboyanta kulturtanten Sylvia. Hon kommer som ett yrväder med en entusiastisk rodnad om halsen. Sylvia har ett bokprojekt hon vill ha hjälp med. Det handlar om att samla vanliga människors livshistorier i en antologi, och hon anlitar Edit som stenograf.
Elin Michaelsdotter bygger upp sin huvudperson på ett subtilt sätt. Man vill obevekligen skydda den ömtåliga blomman från den alltmer problematiska Sylvia. Tecknen finns ju där, för läsaren om än inte för den betagna Edit. Det tornar upp sig till en mycket ojämn kamp mellan de två kvinnorna. När den trevande, sökande integriteten möter en ryande kulturnarcissist är det helt klart vem som kommer att förlora.
Jag sitter där och våndas när Edit blommar upp i det plötsliga solskenet. Hon är knappast en perenn i det här avseendet och redan när hon faktiskt köper ett läppstift inser man att hon försöker plantera om sig i alldeles fel kruka.
Så, det är en märklig människa Michaelsdotter formulerar fram. Det är som om hon diskret trevar kring sina rötter utan att riktigt kunna formulera sig om vad hon känner. Hon talar med Stockholm medan hon står framför en staty av Jesus i kyrkogårdens äldsta del. ”Jag suckar. Det går inte att i verkligheten vara samma person som den jag är i mitt eget huvud”.
Det gäller nog oss alla, men Edit saknar någon som kan säga att hon inte är så unik som hon tror. Hon kommer att vandra in i den moderna svenska romanens stora galleri av fåordiga excentriker och försvinna in i skuggorna.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
