Musikteater
”La vie en Wolff” av och med Albin Oké Flinkas
Texter: Rikard Wolff
Regi: Olof Hanson
Dramaturg: Mia Winge
Musiker: Milton Öhrström, piano
Scen: Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Längd: 1 tim och 15 min
Det börjar trevande – för att inte säga osammanhängande. Albin Oké Flinkas springer runt i kortbrallor, blåser fram tonerna i ”La vie en rose” på melodika och stakar sig vidare genom ”Det ska vara för evigt”, som sången kom att heta när Rikard Wolff gjorde den till sin. Sedan berättar han omständligt om sitt första omvälvande möte med denna mullrande mansstämma i duschen i villan på gränsen till Djursholm, där han genom tunna väggar hörde Wolff sjunga på skivan som hans lillasyster köpt.
Med ”Vackra pojkar, vackra män” är det bäddat för både beundran och en egen komma-ut-historia. Men också ett sökande efter människan bakom Wolffs på samma gång farligt fräcka, sårbara och gåtfulla fasad. Det är ingen lätt uppgift. Till förtjänsterna hör att konsertmonologen ”La vie en Wolff” är en kärleksförklaring som inte duckar för de mörka och mindre smickrande sidorna av Wolffs självbiografi.
Men sceniskt sett blir det – för att tala klarspråk – en rätt kass föreställning och det är synd. Dels för att en folkkär skådespelare och chansonartist som Rikard Wolff hade passat för att förevigas på samma sätt som han själv förevigade sina idoler Barbara, Piaf och Callas filtrerat genom egna livserfarenheter. Dels för att Albin Oké Flinkas är något viktigt och intressant på spåren i sina försök att porträttera Wolff som en komplex person under tajta läderbrallor och skinnpaj.
Samtidigt har skillnaden mellan uttolkare och posör sällan känts så tydlig som i ”Ta min vals”. Nyskrivna extranumret ”Rikitikitavi”, efter Wolffs memoarer, hade i sin tur fungerat bättre som upptakt. Då hade Oké Flinkas och hans ackompanjatör Milton Öhrström – son till låtförfattaren Lisa Ekdahl – kunnat landa mer självklart med sin prideflagga i ”Pojken på månen” som final, fylld av både stolthet och smärta.
Det är uppenbart att Albin Oké Flinkas har tampats med materialet och sedan försökt göra tvivlet till själva formen som lätt fastnar i tjatiga frågor. Här hade dramaturg och regissör behövt strama upp manus hårdare. ”La vie en Wolff” är en hafsig och ofärdig idé som borde ha stannat på ritbordet ett bra tag till.
Läs fler recensioner och texter av Johanna Paulsson
