Teater
”Hungerstenarna”
Av Henrik Bromander. Regi och koncept: John Hanse. Koncept, komposition och ljud: Jonas Åkesson. Scenografi och kostym: Maja Kall. Ljus: Marcus Philippe Gustafsson. Mask: Therese Jansson. Dramaturg: Anton Elmgren. I rollerna: Erik Borgeke, Hanna Carlsson, Josefin Iziamo, Erik Olsson, Nathalie Ifter Salomonsson, Sandra Stojiljkovic, Olof Yassin. Scen: Malmö stadsteater, Intiman. Speltid: 2 tim 30 min.
I slutet av den torra sommaren 2018 skrev journalisten och odlaren Elin Unnes om missväxt, nödslakt och ”de där fruktade hungriga månaderna under senvåren, när höstens skörd är slut”. Om hon hade levt som forna tiders självhushållare hade hon redan i augusti vetat att hennes barn inte skulle ha klarat vintern (14/8, 2018). Samma förtvivlade kunskap ryms i de så kallade hungerstenarna. Det handlar om stenar på olika platser i Europa som blir synliga först när vattennivåerna i floder och sjöar blir kritiskt låga. ”Om du ser mig, gråt” lyder den inristade varningen från 1600-talet på en av de mest kända stenarna, på botten av floden Elbe. Det är som en ond folksaga.
Inte konstigt att klimataktivisten Anna tänker på hungerstenarna, och tar varningen på allvar. Hon bor i kollektiv på Möllan, kämpar för att krossa oljeindustrin och är en av huvudpersonerna i Henrik Bromanders nyskrivna thriller om dubbelspel, passion och övervakning. ”Kom ihåg att det inte räcker att sätta telefonen i flygplansläge för att garantera att du inte är avlyssnad”, säger en inspelad röst till publiken.
Man blir numera närmast ställd när en regissör avstår från att peta på den fjärde väggen eller ägna sig åt metagrepp.
Med hjälp av vridscen och skjutväggar rör vi oss mellan den kokande och paranoida aktivistmiljön och Säpoagenter som sitter med hörlurarna på, i en blinkning till DDR-dramat ”De andras liv”. Liksom i Florian Henckel von Donnersmarcks film från 2006 föds snart en märklig längtan hos den som lyssnar.
Det var länge sedan den psykologiska realismen härskade på teatern, och man blir numera närmast ställd när en regissör avstår från att peta på den fjärde väggen eller ägna sig åt metagrepp. I John Hanses uppsättning förstärker en febrig dramaturgi och snabba klipp känslan av att det är en scenisk tv-serie vi bevittnar. Det ställer höga krav på personregin, som inte alltid håller hela vägen. Särskilt de upphetsade scenerna tenderar att slå över och bli gapigt blodfattiga. Bäst fungerar den lågmälda humorn hos Olov Yassin som hunsad mjukis-aktivist, och Josefin Iziamos lustigt svala Säpochef.
Som dramatiker balanserar Henrik Bromander inte sällan mellan rena klichéer och en lek med klichéer – och ofta fungerar det. Den kärleksfulla driften med tjafsiga aktivister är kul och tonsäker. Någon går runt i leoparddräkt, någon har legat med halva Extinction rebellion, någon gör sig beredd på att ta allting alldeles för långt. Samtidigt är ”Hungerstenarna” en text full av schabloner. Måste Erik Borgekes Säpokille verkligen bära på gruvliga minnen från Afghanistan? Måste Hanna Carlssons aktivist verkligen komma från trasiga familjeförhållanden? Deras förbjudna affär bygger på utslitna grepp, men blir ändå så romantisk och laddad att tiden plötsligt saktar in.
Är det något Henrik Bromander kan så är det att gestalta radikalisering, och skådespelarna förstår också sin uppgift. Borgeke har ofta något osäkrat i sitt spel – och här byter han successivt funktion med Carlssons alltmer desperata aktivist. Just när man tror att man vet var man har henne – då blixtrar ett mörker till.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
