Laddade ”Civil war” gör spekulationen kring inbördeskrig sinnligt trovärdig

Just nu letas det intensivt på nätet efter röda glasögon av plast. Firar folk halloween i förtid, kanske? Eller har de hittat sin nya idol? Det är i alla fall sådana solbrillor som bärs av den allra obehagligaste rollfiguren i den allra obehagligaste scenen i Alex Garlands redan omsusade dystopi ”Civil war”. En scen när huvudpersonerna, krigsfotografen Lee (Kirsten Dunst), hennes reporterkompis Joel (Wagner Moura) och den aspirerande unga kollegan Jessie (Cailee Spaeny), ställs inför den yttersta konsekvensen av att avhumanisera sina medmänniskor.

Men vem låter sig skrämmas? Det finns inget vi är så snabba på som att omvandla fasa till gimmick. Att göra film om ett inbördeskrig i samtidens USA är som att leva ut en tvångstanke. Alex Garland, författare till ”The beach” och ”28 dagar senare” – och regissör till bland annat ”Ex machina” – har alltid haft fingertoppskänsla för tidsandan. Men han har aldrig gett sig på så laddat stoff som här.

Gör man det för verkligt kan det bli som att tända en tändsticka i ett rum indränkt i bensin. Gör man det för overkligt blir det bara en i raden av tjusiga, dystopiska filmer där naturkatastrofer, zombier eller smittor har orsakat krisen. Och hur undviker man att predika för de redan frälsta? Vid det här laget kan alla lukta sig till de underliggande värderingarna i nästan vad vi än ser och läser men vi urskiljer sällan fler än två lukter eftersom våra sinnen, vare sig vi vill eller inte, har programmerats om enligt ett amerikanskt tvåpartisystem. Det är ett krig som pågår i våra hjärnor dygnet runt. Alla vill veta hur det slutar. Det är det som är publikmagneten.

”Civil war” ger inga svar. Garland blandar genast bort de politiska korten när han gör Texas och Kalifornien till utbrytarstater, på samma sida i kriget och låter det förbli osagt vilken president det är som barrikaderat sig inne i Vita huset och bombar den egna befolkningen. Vad Garland är ute efter är en känsla. Och den har han fångat med skrämmande exakthet.

Det är en atmosfärisk och kuslig film med oförutsägbar rytm som sömlöst fogar samman krigsfilm, road-movie och postapokalyptisk dröm. Dunsts ögon är fyllda av blygrå av sorg när hon retirerar in i sig själv och förvandlas till ett dokumenterande kameraöga för att uthärda. Moura (”Tropa de Elite”, ”Narcos”) är lysande som sällskapets nyhetstörstiga cyniker och clown medan Spaeney har kastat av sig Priscilla Presleys lösögonfransar och tumlar runt i mardrömmen som en busig och vettskrämd hundvalp.

Musiken – Silver Apples ”Lovefingers” inleder, Suicides ”Dream baby dream” avslutar – är vald med en evig undergroundälskares vinylsargade fingertoppar. Men under resan genom gröna skogar och bombade åkrar tycker man sig nästan höra en helt annan sång, som en fantomsmärta eller ringning i öronen. Är det inte Woody Guthries ”This land is your land”?

Innan filmen var klar gick Garland ut med att ”Civil war” skulle bli hans sista som regissör. Nu är han redan igång med nästa, men kanske längtade han just då tillbaka till författarkammaren där man kan spela dubbelt och ambivalent. Planen för den här filmen var att skildra just polariseringen som faran i sig, inte någon sida som farligare än den andra.

Men de miljoner små beslut som en regissör måste fatta kring rollsättning, ljus, musik, tonfall eller kläder avslöjar alltid var man står. Det går inte att undvika en sensmoral när man gör långfilm. Väljer man att sätta röda glasögon på Jesse Plemons, som tidigare förkroppsligat en stum, banal (och svenskättad) ondska i både ”Breaking bad” och ”Fargo”, gör honom till rasist och dessutom låter honom drabba samman med en svart journalist från New York Times så vet alla ändå vem som är ond och vem som är god.

Svagheten med ”Civil war” är att ambivalensen gör filmen mindre relevant än den borde vara. Hade det kanske varit hederligare att gå hela vägen och skildra det inbördeskrig som faktiskt hotar, inte ett påhittat? Det är ju ingen renodlad antikrigsfilm, ingen Elem Klimovs ”Gå och se”, som levereras. Garland är lika inne i businessen av att ”fresta och fördöma”, Hollywoods version av ”härska och söndra”, som resten av underhållningsindustrin. Lite tjusade av äventyret är det ändå meningen att vi ska bli. Och om det över huvud taget ska finnas vinnare och förlorare i en film så spelar det kanske trots allt roll vem det är som skjuter på vem.

Styrkan ligger i stämningen, i obehaget som dröjer sig kvar och väcker tankar. Filmen lyckas med något nästan omöjligt: att göra en spekulation sinnligt trovärdig, inte konstruerad eller knasig som det så lätt kan bli. Genom att inte låta kriget dominera allt – landskapet är bitvis grönskande och fridfullt och vid ett tillfälle reser sällskapet in i en en idyllisk småstad där man helt enkelt har valt att ignorera vad som pågår – lyckas Garland spegla vår egen lomhördhet och passivitet inför det krig som faktiskt pågår. Just nu och varje dag, vare sig det sprängs bomber runt Vita huset eller inte.

Se mer. Tre andra civilisationskritiska amerikanska filmer: ”Children of men” (2006),  ”Don’t look up” (2021), ”Leave the world behind” (2023),

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Kerstin Gezelius

Intervju: Kirsten Dunst: ”’Civil war’ är en varnande saga om vad som kan hända”