Ett fåtal bilar står parkerade på den karga besöksparkeringen, mitt ute i skogen. Det liknar en enorm byggarbetsplats, men tillhör ett av Sveriges snabbast växande fängelser: Österåkeranstalten.
Strax efter 19 rusar en strid ström personer målmedvetet mot sina bilar och kör iväg. En av dem är Anna, som precis har avslutat sitt tolvtimmarspass.
– Jag är helt slut! Jag har jobbat så här i sex dagar och börjar igen klockan 07. Vi hinner inte med våra arbetsuppgifter och får ingen återhämtning. Jag vet inte hur länge jag orkar.
”Världens bästa fängelse” var anstaltschefens ambition med den planerade utbyggnaden av Österåkeranstalten. Här förbereder anstalten dessutom för att låsa in barn framöver.
Men bakom murarna på ett av Sveriges högsäkerhetsfängelser, som inhyser några av landets farligaste brottslingar, målas en annan bild upp av personalen.
– Man blir provocerad när vår chef går ut i media och porträtterar det som Sveriges bästa anstalt. Men bakom kulisserna mår personalen inte bra alls, säger kriminalvårdaren Simon.
Den 15 september, inleddes den första etappen av utbyggnaden på Österåkeranstalten. I samband med det flyttade 100 nya interner in i två nya byggnader.
Kort därefter började stora problem med personalbrist som enligt flera anställda innebär risker för både personal och intagna på anstalten. Något som understöds av fackliga företrädare.
– Jag har blivit mordhotad av klienter, men jag har aldrig gråtit på jobbet, eller behövt krisstöd – förrän nu. Det jobbigaste är när klienter och kollegor frågar ”hur mår du”? Det är då du brakar ihop, säger Thomas.
De anställda har på kort tid dubblerats, ändå räcker inte resurserna till efter att de nya byggnaderna öppnade, enligt personalen. Den senaste månaden har totalt ett 80-tal incidentrapporter upprättats.
På olika avdelningar vittnar anställda om en ohållbar och potentiellt farlig situation. De vill vara anonyma av rädsla för repressalier, därför är deras riktiga namn utbytta.
– Stressen gör att vi glömmer saker eller inte hinner göra allt vi måste. Det kan vara alltifrån uteblivna närvarokontroller till klientsamtal. För inte så länge sedan glömdes en intagen bort i en låst cell, säger kriminalvårdaren Thomas.
En annan konsekvens är mer ensamarbete på avdelningarna och i transporter av intagna, enligt personalen och fackliga företrädare. På Annas avdelning har personalen mer än halverats den senaste månaden, säger hon:
– Numera går vi ibland ut själva på avdelningen utan att någon kollega ser eller hör oss. Tidigare var vi alltid två.
2011 dödades 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab när hon ensam skulle leda en intagen till rastgården på häktet i Huddinge. Händelsen ledde till att rutinerna kring ensamarbete skärptes.
Men den senaste tiden tar Kriminalvården medvetet ökade risker, enligt John Lundell, som företräder fackförbundet ST på anstalter i regionen. Han beskriver situationen som ”en tickande bomb”.
– Snart kommer något väldigt allvarligt hända. Och då får vi hoppas att det inte drabbar vår personal.
Även bland de intagna har frustrationen ökat eftersom de inte hinner få den sysselsättning de behöver, enligt Simon.
– Man märker att de är frustrerade och undrar vad som händer. De uttrycker aktivt för oss i personalen att ”du vet att jag kommer flippa på det här”.
Det får även långsiktiga konsekvenser för de intagna, enligt kollegan Thomas:
– På Österåkeranstalten har vi inte längre tid för någon vårdande eller brottsförebyggande verksamhet. Det är bara förvaring.
Simon håller med:
– Vi ska låsa upp på morgonen och låsa in varje kväll, och se till att alla klienter är på rätt plats. Resten är i princip bonus.
Fredrik Thunberg, kriminalvårdschef på Österåkeranstalten, ser delvis en annan bild. Särskilt vill han lyfta fram att de nya byggnaderna faktiskt öppnade i tid, och vill inte kalla personalens oro för ”missnöje”. Däremot menar han att det är viktigt att lyssna på personalens kritik:
– Det är naturligt att det behöver ske anpassningar i början av en så här stor förändring. Det har jag räknat med. Vi gör säkert en massa fel som vi lär oss av, det fångar vi upp tillsammans och rättar till.
Han menar att anstalten har haft extra medarbetare under den rekryteringsprocess som skett inför expansionen. Men att de fortfarande kunnat täcka alla nödvändiga arbetspass efter nyöppningen, och ser inga tecken på ökade säkerhetsrisker.
– Sen kan vi konstatera att vi ibland har haft för lite personal på vissa avdelningar och för mycket på andra, det jobbar vi med att bli bättre på. När personalen säger till sina chefer så tar vi ansvar för prioriteringarna och skickar personalen till rätt ställe.
Kriminalvårdaren Anna har en annan erfarenhet:
– När vi ringer vakthavande befäl så säger han eller hon bara det att ”det finns ingen personal att tillsätta”.
Både Anna och Thomas planerar nu att lämna anstalten, och säger att de är långt ifrån ensamma.
– Efter flera år kommer jag lämna Österåker. Jag klarar helt enkelt inte av arbetsplatsen längre, säger Thomas.
– Österåker kommer att tappa jättemycket personal inom snar framtid, säger Anna.
Fredrik Thunberg beskriver det som olyckligt om personal väljer att lämnar anstalten:
– När man gör stora förändringar så finns det alltid risk för personalomsättning. Men vi har ju utbildat dem och vill att de ska stanna. Så då måste vi naturligtvis jobba med det.
På onsdagen hölls ett möte mellan anstaltschefen och företrädare för de två fackförbunden ST och SEKO, där den uppkomna situationen diskuterades:
– Vi har gått igenom personalens erfarenheter utifrån det har vi tillsatt en arbetsgrupp som ska ta fram ett nytt schema, säger Fredrik Thunberg.
Samtidigt som anstalten växer och rekryterar, vet Fredrik Thunberg att han sannolikt snart kommer behöva göra stora nedskärningar – när Kriminalvården ska spara 30 procent av sin personal.
– Det kommer att bli väldigt utmanande. Men det är ju ett beslut som tas långt ovanför mitt huvud.
