Föreställ er min förvåning när det på våren 1939 damp ner ett brev som inviterade mig till en middag på Rikskansliet i Berlin med Adolf Hitler, världens mest avskydde man. Jag hade högljutt kritiserat honom i radio redan från början, i stort sett förutspått allt han skulle göra på sin väg till diktatur. Ingen jag kände tyckte att jag skulle gå dit: ”Han är Hitler. Han är ett monster.” Men till slut kom jag fram till att hat inte leder framåt. Jag visste att jag inte skulle kunna ändra på hans åsikter, men vi måste tala med den andra sidan – även när den har invaderat och annekterat andra länder och begått fasansfulla brott mot mänskligheten.
Två veckor senare stod jag på trappan till Gamla rikskansliet och fördes till ett överdådigt vardagsrum, där några av Führerns främsta anhängare hade samlats: Himmler, Göring, Leni Riefenstahl och hertigen av Windsor, tidigare kung Edvard VIII. Vi pratade om den vackra konsten på väggarna som hade tagits från judiska hem. Men konversationen avbröts hastigt när vi hörde tunga fotsteg komma i hallen. Alla stelnade till när Hitler klev in i rummet.
Han var klädd i ljus kostym med hakkorsbindel och han hälsade så entusiastiskt på mig att jag blev överrumplad. Uppriktigt sagt var det en varmare hälsning än den jag brukar få från mina föräldrar, och den följdes av en klapp på ryggen. Jag upplevde det hela som väldigt avväpnande. Jag sade skämtsamt att det förvånade mig att han bar ljus kostym – om han hade haft den på sig ute bland folk hade det uppfattats som icke-Führer-mässigt. Det roade honom oerhört och jag insåg att jag aldrig tidigare hade sett honom skratta. Plötsligt verkade han så mänsklig. Här stod jag, beredd på att möta Hitler, den jag hade sett och hört – den offentliga Hitler. Men denne private Hitler var något helt annat. Och märkligt nog verkade den här gestalten mer äkta, som om det här var den riktige Hitler. Det fick mitt huvud att snurra.
Han sade att han var utsvulten och förde oss till matsalen, där han visade att jag skulle sitta bredvid honom. Göring högg direkt en skiva pumpernickel, varpå Hitler vände sig till mig, himlade med ögonen och viskade: ”Titta. Han kommer att ha ätit upp hela middagen innan du har tagit två tuggor.” Jag bröt ihop av skratt. Göring frågade, med munnen full, vad det var som var så roligt och Hitler svarade: ”Jag berättade om den där gången när min hund hade diarré i riksdagen.” Göring mindes. Hur skulle han ha kunnat glömma det? Han älskade den historien, särskilt delen där Hitler sköt hunden innan den hann hoppa in i bilen. Sedan sade en glädjestrålande Hitler: ”Om jag kan döda judar, romer och homosexuella kan jag sannerligen döda en hund!” Det drog nog ner kvällens största skratt – och tro mig, skratten var många.
Jag tänkte att om bara världen fick se den här sidan av honom skulle folk kanske få en helt annan uppfattning
Men det var inte fråga om någon envägskommunikation, där Führern dominerade samtalet. Han var riktigt nyfiken och ställde massor av frågor om mig. Jag berättade att jag nyss hade gått igenom en tuff separation från min flickvän eftersom hon, varje gång jag gick någonstans utan henne, insisterade på att jag skulle berätta allt jag hade talat om. Jag står inte ut med att behöva komma ihåg varje detalj av varje samtal. Hitler sade att han kände igen sig – han hatade det också: ”Vem är jag, en sekreterare?” Han gav mig rådet att inte ha någon mer kontakt med henne, annars skulle jag snart vara tillbaka i samma situation och efter ett tag skulle jag behöva gå igenom alltsammans igen. Jag sade att det måste vara enkelt för en diktator att gå igenom en separation. ”Du skulle bli förvånad. Man har ändå känslor”, sade han. Hm … Man har ändå känslor. Det gjorde verkligen intryck på mig. Vi är inte så olika, trots allt. Jag tänkte att om bara världen fick se den här sidan av honom skulle folk kanske få en helt annan uppfattning.
Två timmar senare var middagen över och Führern följde mig till dörren. ”Jag är så glad att jag fick träffa dig. Jag hoppas att jag inte längre framstår som det monster du trodde att jag var.” ”Jag måste säga, mein Führer, att jag är så tacksam över att jag kom. Även om vi tycker olika om mycket betyder inte det att vi måste hata varandra.” Med de orden gav jag honom en nazisthälsning och gick ut i kvällen.
Övers. Malin Ullgren
Texten har tidigare publicerats i The New York Times.
Läs mer: Att gå på demonstration i USA känns som en kväll på operan
