Lars är granne med stålverksbygget: ”Kan leda deras verksamhet från verandan”

Det står en vedklyv i Lillträsk, bara ett par hundra meter från vaktkuren. Den ägs av en pensionerad officer som heter Lars Hjerpe. Han gillar att arbeta med ved, men är även känd för sin morotskaka. Väntas besökare sitter han i köket. Annars vet man aldrig riktigt var han håller hus.

Ibland cyklar han Tour de France framför en skärm i den del av garaget som förr var hästspilta. Eller så klipper han gräsmattan på baksidan. Då kan gästen följa ljudet av gräsklipparen, såvida det inte dränks i pålkranarnas dån.

Befinner han sig ute i skogen är det lika bra att vända hemåt. Arbetet med röjsågen kan ta många timmar. Dessutom har han 143 fågelholkar att ta hand om.

– Det finns två yrkesgrupper jag inte tål, psykologer och journalister. De lever på andras olycka, säger Lars Hjerpe första gången vi ses.

Sedan fortsätter han att prata, och prata. För här finns mycket att berätta. Som att de äldsta paddorna årligen samlas i ett hörn av trädgården för att hålla rådslag, en av Lars Hjerpes många historier.

Men inget av det där är särskilt underligt. Inte i jämförelse med att hans stillsamma idyll ligger alldeles intill bygget av ett jättelikt stålverk.

Där är det bråttom med precis allt. Den stora omställningen av basindustrin i norra Sverige pågår för fullt, och vätgastekniken beskrivs som en viktig pusselbit för att nå klimatmålen. Stålindustrin står globalt för omkring 7 procent av koldioxidutsläppen, enligt Internationella energirådet.

Bolaget H2 Green Steel, där riskkapitalisten Harald Mix är initiativtagare, avser att öppna grindarna till fabriken om två år. Företaget planerar en produktion på 2,5 miljoner ton stål årligen. Så småningom, det dubbla. Ungefär hälften av stålet i den första fasen är redan sålt genom avtal med kunder som Volvo Group, Mercedes-Benz, Scania och BMW Group.

Samtidigt ska konkurrenten SSAB göra de gamla masugnarna till sotig industrihistoria i samarbete med gruvbolaget LKAB. Ståljätten ska bygga en ny fabrik med integrerat valsverk i Luleå, bara en dryg halvtimmes bilfärd från Lars Hjerpes granne, stålverket i Boden.

Men, det om det. Nu måste vi hålla ögonen på vägen.

Först kommer en, nej två tunga lastbilar på raken. Tungt damm virvlar upp som plötslig kvällsdimma. Små tecken på förändring syns i dikena. En jordhög, några långa rör.

När dammet lägger sig ser vi stålskeletten.

Lars Hjerpe bor precis före vaktkuren. Där är det stopp för allmän trafik.

Ett trädgårdstroll vakar över den grusade uppfarten. En herdekäpp i näven, ett svart får intill snörda kängor. Trollets vågiga hår brukade vara vitt, nu går det mer åt brunt.

– Det dammar något så inåt djävulen, helt fruktansvärt. Men det vore konstigt annars, när det byggs ett stålverk, säger Lars Hjerpe.

Hans sambo Britt-Marie Lindqvist växte upp här. Paret rev huset som var hennes föräldrahem. Nu bor Lars Hjerpe ensam kvar i den gemensamma villan som stod inflyttningsklar 1988.

– Jag har suttit på sängkanten och strukit kind. Så mycket kan jag säga, att döden är inte vacker.

Han förlorade sin livskamrat i cancer för två och ett halvt år sedan.

Bodens kommun köpte huset några månader efter hennes död. Många timmar av möten ledde fram till en överenskommelse, expropriation var aldrig aktuellt. En grannkåk var redan inlöst, tömd och riven. Lars Hjerpe fick förslaget att packa och flytta inom tre år.

– Omöjligt, det var alldeles för kort tid, säger han.

När Lars Hjerpe är bestämd så är han väldigt bestämd. Säkert lite av en tvärvigg också, när han bedömer att omständigheterna så kräver.

– Jag fick ynnesten att stanna. Vi har inte varit helt överens i alla lägen, så är det. Men det viktiga är att man har respekt för varandra i slutändan. Det tycker jag i alla fall, andra kanske tycker något annat.

Han kunde behålla skog i omgivningarna. För huset skrevs ett nyttjanderättsavtal med möjlighet att stanna i tio år, hela byggtiden och mer därtill. Senast år 2032 ska han lämna ifrån sig nycklarna. Men om olägenheten blir för stor, eller tillvaron riskfylld, kan han behöva flytta tidigare än så.

– Det går att säga vilken summa som helst men huset kan aldrig värderas till vad det är värt inom mig. Det som smärtar mig mest, dagen jag ska lämna, är hur mycket jobb vi lagt ner här, säger han.

Men Lars Hjerpe är inte arg. Han planerar fisketurer ihop med kommuntjänstemannen som han hade mest kontakt med inför husaffären.

– Du flyttar inte på ett stålverk. Lägg kraften på saker du kan påverka, annars mår du bara dåligt själv. Nu ska jag koka kaffe, och nu dricker vi kaffe. Det är saker du kan styra över.

En skata roffar åt sig från fågelbordet utanför fönstret.

– Ser du, hon har säkert ungar här någonstans.

Men hur var det där med paddorna?

– Paddington! Jag kallar dem så, alla de stora. Sedan finns småsprättarna, de som är rookies. Paddorna är jag rädd om, säger Lars Hjerpe.

Mellan vägen och det röda huset finns en trädgårdsdamm med en liten, nuförtiden dammig, fontän. När badsäsongen är över samlas paddornas äldsteråd i ett särskilt hörn av trädgården för att hålla rundabordssamtal.

– Det kanske står i stadgarna att före oktober månads utgång så ska det ha skett ett möte i Paddornas riksförbund.

Vad kan de tänkas avhandla?

– Många av deras kompisar plattas till uppe på vägen, konstaterar Lars Hjerpe.

Lastbilar passerar in och ut från byggarbetsplatsen. Marken på andra sidan vägen förstärks med sisådär 20 mil pålar. Lägger vi i ett tankeexperiment alla pålarna efter varandra, från H2 Green Steels huvudkontor i Stockholm och norrut, tar vi oss hela vägen förbi Gävle.

– Jag klev upp klockan sex i morse, fem över började de köra pålkranar.

Hur känns det att leva mitt i alltihop?

– Jag störs inte. De jobbar på som bara tusan därute, och det är ju bra. Vad har de gjort i dag? Det är intressant att se. Som gammal artillerist har jag viss teknisk förståelse, säger han.

När mullret för ett ögonblick tystnar hörs mjuka puffar från en dosa som sprider blommig rumsparfym i köket.

Det är inte första gången Lars Hjerpe ser sin stad förändras. Han har arbetat inom Försvarsmakten i drygt 40 år. Före Berlinmurens fall hade Boden flera regementen, förutom artilleri och infanteri fanns här även ingenjörer och signalister. Åren av försvarsnedläggningar skapade ett vakuum i den gamla militärstaden.

”Det finns en plats på jorden där solen aldrig ler. Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer.” Ramsan sprungen ur värnpliktigas vedermödor fick en till synes ny innebörd. Vad hade kommunen att erbjuda nu? Tomma kaserner, stukad självkänsla.

– Boden kraschade, konstaterar Claes Nordmark, socialdemokratiskt kommunalråd.

Men det är en sanning med modifikation. Befolkningen minskade men staden puttrade på och ur identitetskrisen föddes nya planer. När techjätten Facebook år 2011 började bygga sin första serverhall utanför USA i grannkommunen Luleå väcktes hopp om något större, även i Boden.

– Det var startpunkten. Då påbörjades ett arbete för att Boden skulle resa sig igen. Vi ville inte vara lillebror till Luleå, säger Cecilia Kvibacke, utvecklings- och planeringsansvarig för Boden Industrial Park.

Blicken föll på Norra Svartbyn, strax utanför centrala Boden. Förutom den rika naturen, med friluftsliv i direkt anslutning till bebyggelse, är området en knutpunkt i elsystemet. Där finns också närhet till transportleder ut i världen.

– Kommunen började köpa upp mark något så förbaskat, säger Lars Hjerpe.

Cecilia Kvibacke har träffat honom många gånger.

– Han är väldigt starkt förankrad där, mitt i kärnan av allt, säger hon.

Ett 50-tal fastighetsägare hade mark som kommunen ville göra till industripark. Pusslet skulle läggas utan expropriation, och samtalen var många och långa. För tjänstemännen handlade det om att kunna möta invånare i matvarubutiken, utan att få skäll.

– Svartbyborna har gjort en stor uppoffring. Det är generationsskogar som vi har fått köpa, det ska man komma ihåg. De har suttit där med mormor och morfar. De vet var det finns blåbär och de kan stigarna, säger Cecilia Kvibacke.

När det tisslades om etableringen av en stor batterifabrik i Sverige fanns Boden med bland tänkbara orter, men kommunen sorterades ut redan före final. Northvolt valde Skellefteå i grannlänet Västerbotten.

– Då var vi så jädra arga och besvikna, säger Cecilia Kvibacke.

Bodens kommun fortsatte att planera sin industripark, utan att någon större aktör hade knackat på dörren. Inom loppet av fem år köpte kommunen 550 hektar mark, parallellt med att Försvarsmakten började göra comeback.

Det blev H2 Green Steel som satte kartnålen i Boden.

– Åh herregud, jag drömmer, nyp mig i armen, minns Cecilia Kvibacke att hon tänkte när hon nåddes av beskedet om stålverket.

Tänk om allt går åt helvete. Om Svartbyborna har sålt sina marker till ingen nytta. Det är en nästan förbjuden tanke i ett nybyggarrusigt Boden. Men minnet av Stålverk 80 ger fortfarande vissa äldre norrbottningar magknip. 1970-talets statliga storsatsning på järnverket i Luleå. Ett löfte om tusentals arbetstillfällen, och en kommun som med hull och hår gick in för att ordna fram bostäder. Det bidde i slutändan inte ens en tummetott.

– Nog blir det ett stålverk, jag har sett att de kan sina saker. Men frågan är om de hinner få i gång produktionen så snart som de tänker, kommenterar Lars Hjerpe.

Jag som skriver det här ställde frågan till kommunalrådet i en radiodebatt i Boden inför senaste kommunvalet.

Om guldruschstämningen kommer av sig, det blir inte som ni har trott. Vad gör ni då?

Han reagerade som om frågan var underlig.

– Det kommer den inte att göra. Det kommer att skapas 2 000 nya jobb på H2 Green Steel och många tusen därtill, svarade Claes Nordmark som fortfarande är lika tvärsäker.

Stålbolaget skulle inte lägga 75 miljarder kronor på projektet, resonerar han, om det rådde osäkerhet på framtiden.

Medan Bodens kommun bygger bostäder, samhällsservice och infrastruktur, borstar Lars Hjerpe byggdamm från veden.

Sällan har vi sett så stora mängder, i så prydliga travar. Här är klyvning och stapling en vetenskap, en konstart, absolut ingen småsak. Luften behöver fina springor in mellan klabbarna om veden ska torka.

Det har varit en sällsamt het sommar vid vedklyven.

– Tröjan blir helt genomblöt, man svettas något så djävulskt. Men veden måste bli bra och timmarna bara går, säger han.

Från revelj till sent inpå kvällen arbetar Lars Hjerpe. Han planterar blommor, vattnar, tar hand om djuren, klipper gräs och röjer i skogen. Ibland snickrar han sig något nytt av något avlagt. Ett par gamla bordsben blir ramen till en väggspegel.

Han har skapat sig ett litet ekosystem ihop med industrin.

– Är det du som är Lars? ropar någon när han promenerar med sina hundar längs vägen utanför industritomten.

Med en orange saftblandare på biltaket får Lars Hjerpe köra en utstakad väg rakt genom byggarbetsplatsen. Han har fått ett specialtillstånd. Omvägen till butikerna i centrala Boden skulle annars bli lång.

Behöver han lastpallar för att stapla veden så får han det. Ska något tungt lyftas i trädgården så finns där alltid någon hygglig själ, beskriver han. Med tillgång till en ännu hyggligare maskinpark.

– Jag träffar dumperförare, hjullastarförare, you name it.

Han köper lördagsgodis till personalen i vaktkuren. Ibland mitt i veckan, eftersom onsdagar är att betrakta som lill-lördag. En amerikanare som satt där i vintras fick carrot cake and coffee, berättar Lars Hjerpe.

– I går var jag dit med blåbärsmuffins, de fick välja varsin ur lådan.

Morotskakan i Lillträsk är utsökt. Det vet H2 Green Steels vd i Boden, Markus Mannström. Han är ingenjör med rötterna i Finland, utbildad i Åbo, och har bland annat jobbat 30 år inom skogsindustrin.

Även han brukar dricka kaffe i det röda huset.

– Han fanns här innan vi kom hit, och han har valt att bo här. Det har varit ganska många saker som har varit viktiga att kunna lösa, säger Markus Mannström.

Det är han som ska säkra samexistensen, så länge Lars Hjerpe följer stålverksbygget från farstutrappen.

– Det är säkert över ett år sedan jag var där första gången och sa goddag, säger Markus Mannström.

Över morotskakan avhandlas praktiska spörsmål, men även beröringspunkter mellan de två männen. Lars Hjerpe har haft en hel del med Finland att göra, inom det militära.

Nu sitter Markus Mannström med kontorsbarackerna i ryggen. Framför oss löper den två kilometer långa, karga ytan där så mycket pågår samtidigt. I början av juni arbetade fler än 500 personer härinne, i mitten av augusti ytterligare några hundra. Trädgården med det vakande trollet känns plötsligt väldigt avlägsen.

Någon timme har gått sedan Markus Mannström tog cykeln till jobbet.

– Jag brukar starta dagen med femton minuters gymnastik med töj, böj och yoga.

Tanken slår en att djupandning nog är bra i det där uppdraget. Vem vet, kanske även hembakt fikabröd hos grannen gör sitt för stålverkschefen.

Det är Markus Mannströms ansvar att göra skarven mellan fabriksbygge och drift sömlös. Planen är att den färdiga anläggningen ska samla produktionen av vätgas, järnsvamp och stål i en kedja.

Han pekar på det som ska bli smältverk.

– Där har vi ljusbågsugnarna, först jättestora fundament, sedan stålet som blir byggnadsstomme. Det handlar om att gjuta betong och resa huskroppar i åtminstone ett halvår framåt, säger han.

Stålbolaget ska under hösten börja rekrytera i större skala. Det handlar om att hitta dem som ska arbeta i fabriken, och det i ett läge av brist på arbetskraft.

– Vi börjar från Gävle till Torneå längs med kusten, där har vi en stor del av den svenska tunga producerande industrin. Sedan över gränsen till Finland, efter det säkert Baltikum, södra Sverige och norra Tyskland.

Bolaget ska bygga ett utkikstorn för dem som inte har biljett på första parkett, som Lars Hjerpe. Han lever i mullrets hjärta, så nära en privatperson kan komma, men det finns fler grannar. När stålverket ännu var en pappersprodukt rådde stor oro för buller, otrygga trafikmiljöer, djur, natur och framtida villapriser. Några kringboende som vi pratar med nu säger att oljudet inte blev så farligt, men att de oroar sig för byggtrafiken.

Markus Mannström mötte i början av sommaren bodensare från en scen, för att berätta hur arbetet fortlöper.

– Vi försöker förstå deras behov och bekymmer, och åtgärda i den mån det är möjligt. Det innebär inte att jag skulle säga att vi ska sluta påla på dagarna, för då kan vi aldrig bygga fabriken, säger han.

Det som ska bli vätgasfabrik ser vi inte där vi sitter. Den placeras i närheten av ett skogsparti där Lars Hjerpe har skapat sig en hittills hemlig plats för reträtt.

Han parkerar sin bil längs med kraftledningen. Några stenkast bort bygger Svenska kraftnät en station och Vattenfall eldistribution drar fyra nya ledningar. Vi traskar ner mellan träden, och ser några stammar markerade med färg. När industriparken ska försörjas med el mister hackspetten flera favoritträd.

– Jaså, jaha, de träden ryker också. Det var själva fan. De tar tyvärr ner fler än jag hade önskat. Men det är som det är.

Här står en bautasten med en grillplats uppe på toppen, kloss mot klippan finns en trappa monterad. Nedanför stenen har Lars Hjerpe byggt en liten, liten stuga med sovplats. Vid stenens fot, ett utedass med spetsgardin i fönstret. Och förstås, ett vedförråd.

– Välkomna till mitt bird’s nest. Hit kan jag alltid komma, även när jag har flyttat härifrån.

Här i trakten häckar lappuggla, slaguggla, jorduggla och tornfalk. Ängsmarkerna runt skogen är rika på sork, området har länge lockat fågelskådare. När industrin breder ut sig, packar Lars Hjerpe verktygen för att flytta fågelholkar. Han har 143 stycken, alla markerade på en karta.

– Men jag kan nog platsen för varenda en i huvudet, nästan alla har jag tvingats flytta. Jag hade ganska många holkar där de bygger vätgasfabriken, säger han.

Med morotskakan serverad på porslinsfat, högst uppe på Lars Hjerpes bautasten, faller bitarna på plats. Det är inte utan att vi har undrat varför den här mannen anstränger sig så hårt, för en tillvaro i skuggan av ett stålverk.

Han tänker inte släppa taget om sin värld. Så länge Lars Hjerpe lever kommer han att arbeta i skogen runt industriparken.

– Jag tror att allt det här jobbet man håller på med kommer att göra någon glad. Någon kanske sitter här i framtiden och tycker att det är ganska fint, säger han.

Den pensionerade artilleristen pratar om livet och döden som en granat. Nyfödda befinner sig i starten av granatens bana genom luften, dess kastparabel. När kurvan blir nedåtgående passerar människan sitt bäst före-datum.

– Det är då tiden börjar gå så jävla snabbt, säger Lars Hjerpe.

Den som själv störtar mot det ofrånkomliga nedslaget, resonerar han, bör tänka på människorna i kastparabelns början.

– Det är bra om ungdomarna kan stanna kvar och jobba här uppe.

Lars Hjerpe packar ihop porslinet och klättrar ned från bautastenen. Han ska montera upp en spillkråka i trä på väggen i sitt bird’s nest.