I Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” från 1899 träffar huvudpersonen Marlowe en svensk kapten, när han anländer till hamnstaden Boma i Kongo. Man förstår av samtalet att svensken är kritisk till de koloniala tjänstemännen.
”Snyggt sällskap, de där kolonialtjänstemännen – eller hur?” säger svensken och fortsätter: ”Det är konstigt vad en del människor är beredda att göra för några francs i månaden.” Han berättar att han nyligen tagit ombord en karl som sedan hängt sig. ”Han var svensk han också.”
”Hängde sig? Varför i all världen då?” frågar Marlowe.
”Vem vet? Solen kanske tog knäcken på honom. Eller själva landet”, svarar kaptenen.
Min farfars bror Anton Arrhenius var en av alla svenskar som tog anställning i Kung Leopolds Kongostat. Den 6 februari 1899 påbörjade han sin tjänstgöring som maskinist på en av ångbåtarna på Kongofloden. Närmare 600 svenskar deltog i uppbyggnaden av den stat som mellan 1885 och 1908 utsatte Kongo för ett brutalt övergrepp. I jakten på elfenben och gummi skövlades byar medan människor som inte levererade i tillräckligt hög takt straffades genom spöstraff, stympningar och avrättningar.
Likt många andra afrikanska länder hade detta Kongo ritats upp vid ett skrivbord i Europa, utan kunskap om eller hänsyn till verkliga förhållanden. Etniska och kulturella grupper delades upp eller föstes ihop och grogrunden för långvariga konflikter var ett faktum. Ända sedan dess har gränsdragningarna inneburit fördrivning, diskriminering och övergrepp mot olika etniska grupper.
I centrum för den konflikt som har eskalerat i östra delen av Demokratiska republiken Kongo de senaste månaderna står inte främst mineraler, som en vanligt förekommande analys gör gällande. Grunden för våldsamheterna är snarare etnisk diskriminering, primärt av kongolesiska tutsier. Den tutsidominerade rebellgruppen M23 har fötts ur en väpnad kamp mot kongolesisk militär och andra rebellgrupper, vilket M23 motiverat med att man vill befria områden där de kongolesiska tutsierna förföljs, fördrivs och utsätts för våld. Striderna mellan de många olika rebellgrupperna, den kongolesiska armén och nationella styrkor från flera andra afrikanska länder har resulterat i tusentals döda och stora flyktingströmmar.
I november 2022 gjorde FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord skarpa uttalanden om att omständigheterna i Kongo liknade dem som kulminerade i folkmordet 1994
De kongolesiska tutsierna har levt i flera hundra år i Kongo men bemöts ofta med tillmälen om att de egentligen är rwandier, att de borde åka hem till grannlandet, att de inte tillhör Kongo. Tusentals har också flytt till Rwanda där de sedan flera decennier lever i flyktingläger, rädda för att återvända till Kongo. I november 2022 gjorde FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord skarpa uttalanden om att omständigheterna i Kongo liknade dem som kulminerade i folkmordet 1994. Ett av världens mest effektiva folkmord. Uppemot en miljon människor mördades på hundra dagar.
I Rwanda följer miljoner rwandier utvecklingen i Kongo, liksom jag själv som växte upp i Rwanda som missionärsbarn. Minnen av åren med intensifierad etnisk anti-tutsi-retorik lever kvar.
Många av dem som utförde folkmordet flydde in i Kongo och har aldrig ställts till svars. En del av dessa personer, och deras barn, återfinns i rebellgruppen FDLR som fortfarande är ideologiskt övertygade om att tutsier inte har någon plats i regionen. Det är en grupp som har siktet inställt på att bränna deras byar, halshugga deras kor, fördriva eller döda invånarna.
Under de 31 år som gått sedan folkmordet har FDLR med jämna mellanrum gjort attacker över gränsen till Rwanda där man vill återta makten, ibland med regelrätta angrepp på just tutsier. Antalet dödsoffer har sällan varit stort, men det ideologiska hotet – en tillbakagång till etniskt våld – får marken att gunga under fötterna på många av de rwandier som upplevt folkmordets fasa.
Traumat suddas inte ut på 30 år, precis som andra världskriget knappast slutat påverka dagens Europa. Vi kan inte göra skillnad på hur snabbt afrikaner och européer förväntas ”gå vidare” från en våldsam historia
Mineralrika gruvor i all ära, men att tro att jakten på coltan väger tyngre än folkmordet är att förminska själva mänskligheten. Traumat suddas inte ut på 30 år, precis som andra världskriget knappast slutat påverka dagens Europa. Vi kan inte göra skillnad på hur snabbt afrikaner och européer förväntas ”gå vidare” från en våldsam historia.
När vissa europeiska länder helt zoomar in på grannlandet Rwanda som orsak till stridigheterna i dagens Kongo glöms historien bort, dels folkmordet 1994 och dess ursprung i den europeiska rasideologi som importerades via kolonialmakten, dels kolonialmakternas ritade nationsgränser som cementerat etniska konflikter i regionen. Att konflikten primärt skulle handla om kampen om mineraler är alltså en alltför bekväm analys.
Den 7 april är minnesdagen för folkmordet mot tutsier i Rwanda. Det är en dag av sorg för många rwandier, men det borde också vara en dag av självrannsakan för omvärlden, som tittade på i stället för att ingripa. All etnisk diskriminering leder inte till folkmord men förtjänar att erkännas och tas på allvar av både nationella myndigheter och det internationella samfundet. Annars riskerar vi väpnade konflikter som i Kongo, med en myriad av rebellgrupper som styrs av etniska agendor.
Att med öppna ögon erkänna hur Europa på olika sätt har varit en del i den etnicitetspolitik som nu river sönder samhällen och leder till våldsamheter i Kongo är en bra början
Min farfars bror arbetade i Kung Leopolds Kongo i åtta år. Det går aldrig att ändra på, och Europa kan inte göra sin historia i Kongo och Rwanda ogjord. Framtiden är däremot ett oskrivet blad. Att med öppna ögon erkänna hur Europa på olika sätt har varit en del i den etnicitetspolitik som nu river sönder samhällen och leder till våldsamheter i Kongo är en bra början. Att sedan gå ifrån diplomatiska uttalanden, symboliska sanktioner och avbrutna biståndssamarbeten till ett engagemang där etnisk förföljelse aktivt bekämpas vore att lära av historien på riktigt.
”Aldrig mer” uttalas alltför ofta slentrianmässigt när minnesperioden för folkmordet mot tutsier nu inleds, och i Rwanda finns det många rwandier som knappast har några förväntningar alls på omvärlden. Men i östra Kongo finns många tutsier som hoppas på den försenade insikten och handlingskraften just nu.
Läs också:
Historien upprepar sig i Kongo som drabbats av 30 års krig
