Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det ställs ut många ekonomiska löften i valrörelsen. De visar på klara skiljelinjer mellan partierna. Tidösidan vill se stora skattesänkningar som kräver minskade offentliga utgifter, medan S, V och MP vill finansiera höjda bidrag med ökade skatter.
Samtidigt finns en rad centrala ekonomiskpolitiska frågor som inte alls diskuteras eller som diskuteras alltför lite. Väljarna får därför dålig vägledning om partiernas inställning på många områden.
Under innevarande mandatperiod har stora förändringar i det finanspolitiska ramverket beslutats. Det tidigare överskottsmålet för den offentliga förvaltningens finansiella sparande, alltså skillnaden mellan intäkter och utgifter, ersätts för de kommande åtta åren av ett balansmål. Samtidigt ska det, enligt en uppgörelse mellan alla riksdagspartierna, inte innefatta alla statliga budgetposter. De ökade försvarsutgifterna och stödet till Ukraina ska under 2027–30 helt lånefinansieras och därför läggas vid sidan av balansmålet.
Detta urholkar trovärdigheten för det finanspolitiska ramverket. Partierna är visserligen överens om att permanent finansiering av försvarssatsningarna ska fasas in under 2031–34. Även om detta ligger framåt i tiden, kunde man ha väntat sig någon diskussion redan nu av hur infasningen ska ske, särskilt som de frikostiga vallöften som nu ställs ut gör det svårare att finansiera försvarssatsningarna längre fram.
Antagligen behövs en stramare finanspolitik framöver. Men partierna har inte förberett väljarna på det
I år har det gjorts omfattande finanspolitiska konjunkturstimulanser, främst genom stora skattesänkningar. Samtidigt är vi inne i en konjunkturuppgång. Regeringen räknar ändå med ett underskott i det finansiella sparandet på 2 procent av bnp 2027. Det är alldeles för mycket i ett läge när resursutnyttjandet i ekonomin väntas bli normalt. Antagligen behövs en stramare finanspolitik framöver. Men partierna har inte förberett väljarna på det. Tvärtom skapar alla vallöften förväntningar om en fortsatt expansiv finanspolitik. Det kommer att göra det svårt för den regering som sitter efter valet att föra en mer åtstramande politik.
En annan fråga är den halverade matmomsen. Enligt riksdagens beslut gäller den till och med 2027. Det kan vara en feltajming om konjunkturen förbättras kraftigt nästa år. Men en större fråga är vad som ska hända därefter. Kommer matmomsen verkligen att höjas igen? Här verkar partiernas besked vara skiftande. Regeringen har tillsatt en utredning om permanent lägre matmoms på baslivsmedel.
Det är generellt svårt att motivera att viss konsumtion ska gynnas i förhållande till annan genom lägre moms. Låg matmoms är också ett dyrt sätt att stödja låginkomsthushåll eftersom även hushåll med högre inkomster drar nytta av den. Varje differentiering av momsen leder vidare till gränsdragningsproblem och krav på momssänkningar även för annan konsumtion. Dessutom inskränker en lägre matmoms möjligheterna att sänka skatten på arbete, som har mer negativa effekter på ekonomins produktionsförmåga än momsen.
När det gäller drivmedel bidrar också varje skattesänkning till ett större utrymme för oljeproducenterna, inklusive Putins Ryssland, att höja sina försäljningspriser
En principiell fråga gäller politikernas tilltagande benägenhet att motverka prisökningar på enskilda områden genom selektiva skattesänkningar eller stöd. Sådana interventioner har på senare år, förutom matpriserna, gällt både drivmedels- och elpriser. Detta är ett nytt fenomen: stabiliseringspolitiken har utsträckts från makro- till mikronivå. Det skadar marknadsekonomins funktion genom att motverka prissignaler om knapphet på vissa produkter och försvagar därmed incitamenten för en effektiv resursanvändning. När det gäller drivmedel bidrar också varje skattesänkning till ett större utrymme för oljeproducenterna, inklusive Putins Ryssland, att höja sina försäljningspriser.
Det är förstås i många lägen önskvärt att motverka den köpkraftsminskning som stora enskilda prisökningar innebär, men det bör ske genom mer generella skattesänkningar eller transfereringar som inte kopplas till förbrukningen av en bristvara. Ett förslag är att i förväg utforma paket av sådana kompensationsåtgärder som kan aktiveras när så behövs. Ett exempel kan vara differentierade sänkningar av fordonsskatten – med större sänkningar på landsbygden än på andra håll – när drivmedelspriserna stiger. Med sådana i förväg förberedda kompensationspaket – som riktas till vissa grupper, inte till viss förbrukning – skulle vi kunna få en helt annan diskussion än nu när priset på enskilda varor stiger.
Till sist är en uppenbar brist i valdebatten att det talas så lite om åtgärder för att öka tillväxten på lång sikt. Det är alltför mycket fokus på vad hushållen direkt ska få i plånböckerna genom olika skattesänkningar och bidragsökningar. Detta är på sikt tämligen betydelselöst i förhållande till effekten på den långsiktiga tillväxttakten, eftersom en höjning av den med några tiondels procentenheter per år gradvis kumulerar till väldigt mycket.
Avslutningsvis finns alltså en rad centrala frågor där partierna inför valet bättre borde klargöra sina ståndpunkter. Att så inte sker är att underskatta väljarna. Mer öppenhet på dessa punkter skulle också göra det lättare för politiken att hantera de framtida avvägningar som måste göras.
Läs mer:
Lars Calmfors: Partiernas löften är så svajiga att det knappt går att räkna på dem
Lars Calmfors: Trump våldför sig på principerna som byggde USA
