Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det finns ännu inget slut i sikte på Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det har förvandlats till ett utnötningskrig. Det är uppenbart militärt, men gäller också ekonomiskt. En förutsättning för att Ukraina fortsatt ska kunna stå emot den ryska aggressionen är att man disponerar tillräckliga ekonomiska resurser.
Kriget har – utöver ofattbart mänskligt lidande – också inneburit enorma ekonomiska kostnader för Ukraina. Bnp föll 2022 med nästan 30 procent. Även om det sedan skett en återhämtning, är nivån i dag mer än 20 procent lägre än före kriget. De militära utgifterna uppgick i fjol till hisnande 34 procent av bnp. Statens budgetunderskott förväntas i år bli cirka 21 procent av bnp och statsskulden nära 110 procent av bnp.
USA stöttar inte längre Ukraina ekonomiskt. Europa måste nu göra detta ensamt.
Tidskriften Economist har beräknat att det europeiska stödet behöver uppgå till nästan 100 miljarder dollar per år om kriget inte upphör. Det är fråga om både allmänt finansiellt stöd för att täcka budgetunderskottet – Ukraina kan inte låna på den internationella kapitalmarknaden – och bistånd i form av militär materiel.
Det framtida behovet av årligt europeiskt stöd är enligt denna kalkyl ungefär dubbelt så stort som det hittills utbetalda och motsvarar ungefär 0,4 procent av sammanlagd bnp per år i EU, Norge och Storbritannien. Tidskriftens bedömning är sannolikt en minimisiffra. Om Ukraina inte ska fortsätta att långsamt pressas tillbaka krävs antagligen mer.
Men samtidigt är det tydligt att den ryska ekonomin är hårt ansträngd, sannolikt betydligt mer än de officiella siffrorna visar.
Donald Trumps ursprungliga fredsstrategi var att lägga sig platt för Vladimir Putin i hopp om att denne då plötsligt skulle bli ”snäll” – rakt motsatt Trumps tullpolitiska strategi. Detta fungerade förstås inte. Ett slut på kriget kräver i stället att den ryska statsledningen övertygas om att kostnaderna för att fortsätta kommer att bli alltför höga.
Kriget har inneburit mycket mindre påfrestningar på den ryska ekonomin än den ukrainska. Efter ett litet bnp-fall 2022 ökade bnp i snabb takt 2023–24. De redovisade militära utgifterna var 2024 cirka 7 procent av bnp, en mycket lägre andel än i Ukraina. Årets budgetunderskott väntas bli knappt 3 procent av bnp.
Men samtidigt är det tydligt att den ryska ekonomin är hårt ansträngd, sannolikt betydligt mer än de officiella siffrorna visar. Huvuddelen av de likvida tillgångarna i välfärdsfonden där oljeintäkter samlats har förbrukats och statsskulden har växt. Bolagsskatten har höjts, högre inkomster beskattas hårdare och momsen ska höjas vid årsskiftet. Det föreligger nu en stagflationssituation med låg tillväxt i kombination med inflation. Ekonomin har blivit tudelad med en ”blomstrande” militärindustriell del och en civil del som pressas av arbetskraftsbrist, kostnadsökningar, höga räntor och skattehöjningar.
Putin prioriterar uppenbarligen ekonomin lågt. Och han riskerar inte att röstas bort av ekonomiskt missnöjda väljare. Det betyder dock inte att krigskostnaderna saknar betydelse. Medan missnöje syns kontinuerligt i en demokrati, kan det i en diktatur länge pysa under ytan tills det en dag slår ut med full kraft. Det måste också en diktator ta hänsyn till. Därför är det avgörande att Europa skapar långsiktig trovärdighet för att Ukraina ska få så mycket stöd att ett fortsatt krig kommer att åsamka Ryssland alltför stora kostnader. Den ryska ledningen måste ställas inför ett ännu tydligare val mellan ”smör och kanoner”.
Den bästa chansen att stoppa kriget är att Europa binder sig så hårt till fortsatta stöd att den ryska ledningen måste väga in det i sin kalkyl.
Ett sätt att göra det är att fullt ut använda de frysta ryska tillgångarna för ekonomisk hjälp till Ukraina. Att man hittills avstått från det speglar handfallenhet inför den ryska aggressionen. Det är orimligt att Europa bakbinder sina händer genom att hålla fast vid internationella rättsprinciper om immunitet för staters ekonomiska tillgångar, när Ryssland genom att försöka underkuva ett annat land i vår närhet hämningslöst bryter mot ännu mer fundamentala principer om gränsers okränkbarhet och staters suveränitet.
Det pågår en diskussion i EU om utlåning till Ukraina av runt 163 miljarder dollar i ryska tillgångar som huvudsakligen finns i Belgien, att betalas tillbaka bara om Ryssland efter ett krigsslut betalar krigsskadestånd. Det är helt centralt att dessa medel utnyttjas. Självfallet måste då Belgien få garantier av övriga EU-länder – eller en koalition av villiga – att dessa delar på kostnaderna ifall en återbetalning till Ryssland i något läge skulle bli aktuell.
Men de frysta tillgångarna kan inte täcka Ukrainas behov i mer än drygt ett och ett halvt år. Därefter behövs mer medel. I ett läge med behov av stora egna europeiska försvarssatsningar samt höga skuldkvoter och betydande stöd för principlösa populistpartier i många länder räcker det inte med mer allmänna uttalanden om framtida stöd. Det krävs fastare åtaganden för att skapa trovärdighet. Det skulle kunna ske genom gemensam upplåning nu av ett par hundra miljarder dollar som låses in i en fond med enda uppgift att ge framtida stöd till Ukraina.
Den bästa chansen att stoppa kriget är att Europa binder sig så hårt till fortsatta stöd att den ryska ledningen måste väga in det i sin kalkyl. Det gäller att undanröja förväntningar om att Ryssland bara behöver vänta ut att ”veka och oeniga européer” ska tröttna. Här behöver mycket mer hända – och det snart!
Läs mer:
Annika Ström Melin: Ulf Kristerssons kritik av Europakonventionen är ren populism
Lars Calmfors: Jag klarar inte längre av att följa när politiker debatterar ekonomi




