Vid en första anblick kändes ”Lars” – ärligt talat – överflödig och övermäktig. Har inte dramatikerns liv redan avhandlats ur varje upptänklig vinkel? Ett axplock bara från de senaste åren: den sista delen av hans dagböcker, SVT-filmatiseringen av Elisabeth Åsbrinks reportagebok ”Smärtpunkten” och samtalsboken ”Anti/minnen” med Mikael van Reis.
Dessutom är ”Lars” cirka fyra timmar lång och nästan omöjlig som biofilm. Ljudet är inte alltid jättebra heller. Men Bobo Ericzéns vardagliga intervjuer, på kaféer och under promenader i Stockholm och Paris, tillför en otvungen karaktär till det dignande utbudet av Noréniana.
Lars Norén är betraktad snett underifrån, eftersom kameran ofta är placerad på diverse fikabord, utan att dokumentären för den skull blir ett hukande idolporträtt. En nyfiken närstudie av den stora konstnären, absolut, men Ericzén är samtidigt orädd för rättframma frågor.
Anslaget påminner om en blandning av hemmavideo och Erik Fichtelius ”Ordförande Persson”. Det är väl oklart om Norén någonsin var en statsbärande teaterman, kanske snarare folkhemmets nekrologskrivare, men i dag är han onekligen en nationalklenod.
I ”Lars” får dramatikern återberätta sitt liv mellan tuggorna på frukostmackan. Och så får han lägga ut texten om sina konstnärliga vägval. Vad återstår efter att man har rensat bort allt? Är det dags att återvända till naturalismen när det tomma rummet har blivit en kliché?
Ericzén träffade Norén under 14 år och ”Lars” lyckas både fånga huvudpersonen i steget och spegla tidens gång. Jämfört med ”Anti/minnen” är antalet omnämnanden av filosofen Heidegger hundra procent lägre. I stället får dramatikern frågor som: ”Har du haft lätt att få tjejer?” (Det rodnande svaret: ”Jag har inte varit särskilt trogen.”)
Norén konfronteras dessutom med diverse självmotsägelser, bland annat när han startar i gång olika teaterprojekt samtidigt som han bestämt sig för att vara en närvarande pappa. Men konfronteras är kanske fel ord, eftersom Ericzén är en sympatiskt inställd och tålmodig följeslagare. Trots att Norén plötsligt, och utan förklaring, bryter kontakten med honom två gånger om.
Den sista halvan skildrar processen och tvivlen under arbetet med ”Andante” på Dramaten 2019, och det blir en dokumentär i dokumentären. Ett fascinerande tidsdokument i egen rätt, även om det här blir en utdragen pålaga.
Norén framstår som en envis vanemänniska, med det konstnärliga uttrycksbehovet och kärleken till barnen som konstanterna. ”Lars” är ett rörande romantiskt porträtt av konstnären som gammal, med en cigarettrökig air av 1900-tal.
Läs mer:
Lars Noréns sista pjäs är ett ljus i mörkret
Nelly Bonner: ”Det känns väldigt fint att få jobba med pappa”
