Donald Trump vinner. Han vinner inträde i våra medvetanden och tar plats på våra näthinnor. Dagligen ser vi hans solbrända hy, hans spända läppar och fluffiga hår. Vi hör hans tirader om tullar, marxister, och andras talanglöshet. Vi läser om kulturkriget och den kraftiga polariseringen.
För någon vecka sedan var jag på ett seminarium där inledningstalaren välkomnade med de numera högst förväntade orden om att vi lever i en mörk tid, där polariseringen fått fäste och framtiden är oviss. Den häpnadsväckande utvecklingen i USA och det autokratiska mullret runt om i världen var ett slags självklar, outtalad fond. Och det stämmer verkligen. Krig pågår i vår närmiljö och framtiden är minst sagt oviss; men det är ingen nyhet, det ingår i själva idén om dess beskaffenhet.
I den svenska offentligheten framhålls osäkerheten och polariseringen som signifikativa för vår tid. Mörka bilder tar plats i det svenska kollektiva medvetandet. Vi sägs befinna oss mitt uppe i ett kulturkrig där meningsmotsättningarna ökar och diskussionsklimatet är hätskt.
Detta är en djupt problematisk verklighetsbeskrivning. Inte minst för att den på ett plan rent av är osann.
SNS Demokratiråd har studerat polarisering i meningen hur långt vi står ifrån varandra ideologiskt inom ett antal olika grupper – medierna, riksdagen, partierna och medborgarna. Inga tecken på ökad polarisering inom någon av grupperna identifierades. Användning av begreppet ”polarisering” har dock ökat trefaldigt jämfört med för tio år sedan. Men möjligen är den affektiva polariseringen, det vill säga hur illa man tycker om sina motståndare och hur starka känslorna är för den egna gruppen, på väg att öka.
Sverige är ett land där vi känner stolthet och till och med nationell identitet avseende delad föräldraförsäkring och jämställdhetsarbete
Och det är i sig ett nationellt bekymmer, eftersom affektiv polarisering kan påverka tilliten negativt. Vi litar inte på dem vi ogillar. Statsvetarna Sören Holmberg och Bo Rothstein har visat att det som ibland kallas ”det svenska guldet” – tilliten till samhällsinstitutioner och andra – minskat i vissa grupper. Positivt är att tilliten likväl är fortsatt hög. Men nu gäller det att se till att den svenska guldkistan inte sinar.
Snarare än affektivt polariserat kan Sverige beskrivas som ett utpräglat sammanhållet land. Det är ett land där en överväldigande majoritet av invånarna snabbt och obekymrat svarar ”ja” på sms-frågan om de accepterar att Skatteverket inkasserar en tredjedel eller väsentligt mer av det de tjänat under året. Det är ett land där en förkrossande majoritet anser att det är självklart att rika ska ge mer till det allmänna, att sjukvård ska vara offentligfinansierad och att skolgång och högre utbildning ska vara avgiftsfri.
Det är del av den svenska mentaliteten att applådera människor som blivit förmögna om de tjänat sina pengar på ett legitimt sätt – genom att exempelvis ha startat en strömningstjänst för musik, varit charmiga influerare eller trollat på fotbollsplanen. Det är en svensk självklarhet att de starkare i samhället ska hjälpa de svagare, att välkomna dem som vill bidra men ogilla bidragsfuskare eller systemutnyttjare. Vi har en stark tilltro till demokratiska processer och en oacceptans för korruption.
I de från amerikanskt håll våldsamma attackerna på mångfald, jämlikhet och inkludering gäller det att hålla det svenska huvudet kallt. Sverige är ett land där vi känner stolthet och till och med nationell identitet avseende delad föräldraförsäkring och jämställdhetsarbete. Den allt annat än könsstereotypa Pippi Långstrump är en del av folksjälen.
I den omvärldsosäkerhet som råder är vår mentalitet en del av totalförsvaret
Vi får inte, som så ofta, dras med och importera urvattnade versioner av det som skett och sker i USA. Det som hänt i USA, och som lite svepande brukar benämnas woke, har vi inte varit i närheten av i Sverige. Där har det varit programmatiskt. Anklagelser, avstängningar, avskedningar och utfrysningar har skett av sådana som inte varit tillräckligt mångfaldsbejakande, jämlikhetsivrande eller inkluderande. I Sverige finns naturligtvis ett antal hårresande individuella exempel, men det har inte varit systematiskt, och i vissa fall lagfäst, som i USA.
Etnologer har länge talat om Sverige som ett konsensusland, och det gäller fortfarande. Vi måste ta fasta på att vi inte är ett splittrat land och att våra likheter är oändligt många fler än våra olikheter. I den omvärldsosäkerhet som råder är vår mentalitet en del av totalförsvaret. Trump och hans sluggerartade hejdukar tvingar på oss sina världsbilder. Utan avbrott exponeras vi för den amerikanska verklighetsbeskrivningen och tvingas förhålla oss till den. Och sakta riskerar den bild som kablas ut från Vita huset att etsas fast i våra medvetanden. Retoriken kretsar kring splittring, söndring och uppluckring, när vi i stället skulle kunna hävda att det rakt motsatta gäller i vårt land. Att det pågår ett kulturkrig är uppenbart, och ett sådant handlar om konkurrerande verklighetsbeskrivningar, sanningsanspråk och berättelser om sakernas tillstånd. Nu får vi inte ge efter för det narrativ som kommer från auktoritärt håll.
Sverige är djupt förankrat i den västerländska, liberala demokratin med de tillhörande månghundraåriga värderingarna om frihet, jämlikhet och broderskap. Vi måste se denna styrka och inte låta autokraters verklighetsbeskrivningar äta sig in i samhällskroppen. Mentalitet är motstånd, och sättet att möta framtiden är att värna den ideologiska gemenskap som vi är del av. Vi får inte ta vår låga grad av polarisering för given utan se och inse styrkan i våra gemensamma värderingar. Vi måste helt enkelt reflektera över kraften i vårt lands sammanhållna mentalitet och ta befälet över vår eget narrativ.
Läs mer:
Lars Strannegård: Det pågår en motorsågsmassaker på amerikanska universitet
