Ärade damer och herrar!
I samband med detta Nobelpris ville jag ursprungligen dela mina tankar om hoppet med er, men för mig har hoppet slutgiltigt sinat, så jag kommer nu att tala om änglar.
I.
Jag går fram och tillbaka och tänker på änglar, även nu går jag, så tro inte era ögon, det ser ut som om jag står och talar i en mikrofon, men nej, i verkligheten går jag runt runt, från ett hörn till nästa, sedan tillbaka dit jag började, och så vidare, runt runt, och ja, jag tänker på änglar, om vilka jag genast kan avslöja så mycket som att det här är en ny sorts änglar, de har inte längre vingar, därför behöver vi inte fundera över, att om två vingar sticker ut från deras rygg, ja, om de två enorma vingarna breder ut sig ur deras klädnad, hur gör då deras himmelska skräddare, vad är det för okänd kunskap som härbärgeras i ateljén däruppe när de blir påklädda med båda vingarna ute, självfallet utanför den kroppslösa kroppen, men var sticker de då ut sina vingar ur sina kroppslöst kroppsliga, vackert draperade klädnader, som ju täcker även vingarna, eller om de inte sticker ut dem, hur täcker dessa himmelska klädnader såväl kropparna som deras vingar, stackars Botticelli, stackars Leonardo, stackars Michelangelo, ja, stackars Giotto och Fra Angelico!, men det spelar ingen roll längre, frågan har förflyktigats tillsammans med de gamla änglarna, de här är nya, så mycket är uppenbart redan när jag börjar gå runt i mitt rum, av vilket det enda ni nu ser är att jag står framför en mikrofon och som Nobelprismottagare påstår att jag ville tala om hoppet, vilket jag inte gör, utan i stället om änglar, det är min utgångspunkt, det fanns bara vaga konturer i min hjärna innan jag började min grubblande rörelse i arbetsrummet, som inte är stort, bara fyra gånger fyra meter i ett tornrum, där vi måste räkna bort den del där trappan leder upp respektive ner till bottenvåningen, och ni får inte tänka er ett slags romantiskt elfenbenstorn, för detta tornrum, som byggts med de billigaste plankor av rödgran i högra hörnet av ett enplanshus av trä, höjer sig över resten, för min tomt lutar, allting ligger nämligen på en höjd, det vill säga hela tomten, och den lutar, ja, den lutar verkligen, ner mot en dalgång, vilket lett till, att när jag ville bygga ut enplanshuset med en utbyggnad, som var nödvändig eftersom mina böcker hotar att sluka alla ytor, så var det oundvikligt att denna utbyggnad på grund av lutningen skulle komma att höja sig likt ett torn och tynga ner de undre utrymmena, nåväl, här ska det bara handla om änglarna,
och inte om hoppet,
och inte om den där gamla sorten, för de gamla, de bevingade – tänk er de mest berömda, de oräkneliga målningarna från medeltiden till renässansen föreställande Ängelns bud – den som kom med ett bud, ett bud om att Den Ofödde skulle födas – dessa gamla änglar, dessa himmelska budbärare som ständigt kom med detta eller andra bud, och som de enligt angelologin oftast förmedlade till adressaten genom ord, eller ibland – som på avbildningar från åtta- och niohundratalen – läser upp från en böljande ordremsa, vilket ju understryker ordets enorma betydelse redan i scener som denna, medan orden vid andra uppdrag är dolda av ljus eller viskas i någons öra då änglarna delger, eller ja, mer exakt, delgav, vad Den Där Ovan hälsat till sina utvalda, och i denna bemärkelse – om vi bortser från själva avbildningarna – är det inte så lätt, eller rättare sagt, det går inte att skilja dem från budskapet, så till den grad att vi måste säga att de gamla änglarna är: budskap, att de själva är budskapet, som fortfarande kommer från Den Oemotsäglige, han skickar ner dem, sina änglar, till oss, som kämpar i dammet och irrar, dömda till det Oförutsägbart Ofrånkomliga /det var tider det!/, med andra ord var den gamla ängeln: ett budskap från någon till någon, ett budskap om ett tillkännagivande, med karaktären av instruktion eller underrättelse, men det är ändå inte de som håller mig sysselsatt när jag står här inför er, medan jag, eller hur, går runt runt i tornrummet, vilket, som ni vet, är byggt av billig rödgran, nästan omöjligt att värma upp och endast på grund av tomtens lutning är ett torn, nåväl, inte de gamla änglarna, även om vår inre bild av dem – tack vare medeltidens och förrenässansens genier, från Giotto till Giotto – med sina underbara, sublima, innerliga drag än i dag ständigt berör våra till tro oförmögna själar, ty det var de som var och de som under århundradena förblev de enda som när de vid sällsynta tillfällen uppenbarade sig fick oss att dra slutsatsen om en Himmel, och med den en riktning, som i sig själv, såsom riktning, byggde upp universums struktur inom oss, för där det finns riktning finns avstånd, det vill säga rum, och där det finns riktning, där finns det avstånd mellan två punkter, det vill säga tid, därmed finns århundraden – åh! årtusenden! – i den värld som antagits vara skapad, där alltså mötena med dem, de gamla änglarna, möjliggjorde att vi upplevde det nedre och det övre som någonting alldeles verkligt, och jag skulle kunna gå runt runt, från ett hörn och komma tillbaka till samma hörn, ifall det var de gamla änglarna jag ville tala med er om, men nej, de gamla änglarna finns inte mer, bara de nya, men det är inte därför jag går runt runt från ena hörnet och tillbaka igen medan jag står här inför er, för, som jag kanske redan nämnt,
det finns nya änglar,
som förlorat sina vingar och inte heller förfogar över de där vackert draperade klädnaderna, utan går klädda i vardagskläder bland oss, vi vet inte hur många de är, men en dunkel aning antyder att allihop finns kvar, eftersom de nya, precis som de gamla förr, dyker upp spöklikt inför oss i våra liv, ibland här, ibland där, men i samma sammanhang som de gamla, och det är faktiskt lätt att upptäcka dem, när de vill det och inte döljer vad det är de bär med sig, det är lätt, för det är som om de kliver in i våra liv i ett annat tempo, i en annan takt, till en annan melodi, än den takt vi går i, där vi kämpar och irrar runt i dammet här nere, dessutom kan vi vara säkra på att dessa nya anlänt hit till oss någonstans däruppifrån, för det verkar inte alls som om det skulle finnas ett däruppe längre, det är som om även det – liksom de gamla änglarna – skulle ha övergivit sin plats till ett evigt NÅGONSTANS, där blott Elon Muskar och deras galna konstruktioner konstruerar rummet och tiden, och av detta kanske det framgår, att ni fortfarande bara ser och hör en gammal man, som på sitt eget främmande språk och med anledning av mottagandet av Nobelpriset fortfarande går runt i exakt samma ouppvärmda tornrum mellan väggarna av rödgran, alltså jag, alltså han, men att han nu snabbar på stegen, som om han ville uttrycka att hans tankar om dessa nya änglar kräver en annan sorts steg och en annan hastighet av den som tänker på dem, och så är det, för när jag snabbar på stegen kommer jag genast fram till att dessa nya änglar inte bara saknar vingar, de saknar även ett budskap, de har inget, de bara finns här bland oss, i enkla vardagskläder, oigenkännliga, när de så vill, men i andra fall, när de väljer ut oss, kliver de fram till oss, och på ett ögonblick faller slöjan från vår blick, och täckelset från vårt hjärta, det vill säga ett möte sker, förbluffade säger vi oj, en ängel, medan de, när de står inför oss, tja … de ger oss ingenting, inga ord böljar omkring dem, inget ljus viskas i vårt öra, de säger inte ett enda litet ord, det är som om de blivit stumma, de bara står och ser på oss, de söker vår blick, och det finns något bedjande i detta sökande, att vi ska se dem i ögonen och att det är
vi
som ska överlämna ett budskap till dem, fast tyvärr har vi ju inget, för det enda vi kan säga som svar till den bedjande blicken är vad som förr varit ett svar, när det ännu fanns en fråga, men nu finns varken fråga eller svar, ja, vad är det här för möte egentligen, ja, vad är det för himmelsk och jordisk scen, de bara står inför oss, de tittar, och vi står också bara och tittar, och om de förstår något av alltihop, så förstår vi definitivt inte vad det handlar om, en stum inför en döv, en döv inför en stum, hur kan ett samtal uppstå ur det, hur kan förståelse uppstå ur det, för att inte tala om betydelsen av en gud, men då blir något helt plötsligt tydligt i varje ensam, trött, sorgsen och känslig själ, och just nu – om jag tillåts räkna mig till dessa – även i mig, som till synes står här framför er, vid mikrofonen, fast jag egentligen är i tornrummet, ni vet, billiga rödgranplankor, usel isolering, det blir tydligt att dessa nya änglar i sin oändliga stumhet kanske inte ens är änglar, utan offer, offer i ordets ursprungliga, sakrala bemärkelse, och jag tar snabbt fram mitt stetoskop, för det har jag alltid med mig, även nu, här, när jag talar ur detta tornrum och går runt runt, och nu lägger jag försiktigt membranet mot deras bröst, och genast kan jag höra ödet, deras öde, och därmed kliver jag in i ett öde, jag hör ett öde dunka där som genast förändrar ögonblicket, men i synnerhet det ögonblick som följer, som skulle ha legat framför mig, men nej, detta förmodade nästa ögonblick inträffar inte, ett helt annat ögonblick inträffar, ett ögonblick av chock och sammanbrott slår ner i mig, för genom stetoskopet hörs den nya ängelns fruktansvärda historia, att den är ett offer, ett offer: och inte för vår skull, utan på grund av oss, för oss alla och på grund av oss alla, utan vingar och utan budskap, medveten om att ett krig pågår, krig och åter krig såväl i naturen som i samhället, och detta krig sker inte bara med vapen, med smärta och utplånande, naturligtvis finns detta i ena änden av skalan, men det pågår också i motsatt ände av skalan, för ett enda ont ord räcker, som någon kastat mot dem, mot de nya änglarna, en enda orättfärdig, obetänksam, ovärdig handling, ett enda intrång i själen och i kroppen, som skapades för något helt annat redan när de föddes, inte för detta, för inför detta är de skyddslösa, och allt kan rasa samman, en enda skändlighet, en enda cynisk grymhet mot deras skuldlöshet och jungfrulighet, en enda sådan handling, och då räcker ett enda ont ord för att såra dem för evigt, vilket jag med tiotusen ord aldrig kan gottgöra, för det är omöjligt att gottgöra.
II
Åh, men låt oss lämna änglarna!
Jag talar hellre om den mänskliga värdigheten.
Otroliga människa, vem är du?
Du kom på hjulet, du kom på elden, du kom på att samarbete är din enda chans, du kom på asätandet, så att du kunde bli herre över den värld du härskade över, du har förvärvat ett så häpnadsväckande intellekt, och din hjärna är så stor, så veckad och så komplex att du med den fått makt över den värld du kallar värld, en smula begränsad, men ändå makt, du har kommit till sådana insikter, vilka visserligen visat sig vara falska senare, men som hjälpt dig i att avancera vidare i din evolution, din till synes språngartade utveckling befäste och förökade din sort på Jorden, du samlades i horder, byggde samhällen, skapade civilisationer, och du fick den mirakulösa förmågan att inte dö ut, fastän det varit fullt möjligt, men du ställde dig åter på två ben, och som homo habilis gjorde du verktyg av sten och du kunde använda dem också, sedan som erectus kom du på elden, och tack vare en liten detalj som skilde dig från schimpansen, att struphuvudet och gommen är skilda åt, blev det – med den parallella finkalibreringen av hjärnans talcentrum – möjligt att forma talet, du satte dig ner med Himlarnas Herre, och om vi ska tro de förtigna kapitlen av Gamla testamentet satte du dig med honom, och det Han pekade på bland skapelsens alla ting gav du namn, sedan kom du på skriften, men då var du redan förmögen till filosofiska tankebanor, du började koppla samman händelser och skilja dem från din trosmässiga övertygelse, och med hänvisning till din erfarenhet skapade du tiden, du konstruerade vagnen och båten och reste genom det Okända på Jorden, du plundrade allting du kunde, och kom på vad det betydde om du koncentrerade din styrka och din makt, du kartlade himlakroppar som ansetts onåbara, och du trodde inte längre på Solen som en gud eller på att stjärnorna styrde ödet, du kom på eller snarare klassificerade könen, kvinnans och mannens roller, och väldigt sent, fastän inte för sent, kom du på kärleken för deras skull, du kom på känslan, och medkänslan, de olika hierarkiska vägarna att tillägna sig kunskap, slutligen flög du upp i luften, du lämnade fåglarna bakom dig, och så flög du till Månen och tog de första stegen där, du kom på vapen som det gick att spränga Jorden med, flera gånger om till och med, du kom på vetenskaper på så flexibla plan, att tack vare dem kan morgondagen hela tiden trumfa och förlöjliga det man kan föreställa sig i dag, och du skapade konst, från grottmålningar till Leonardos Nattvarden, och från den magiska, mörka, förhäxande rytmen ända till Johann Sebastian Bach, och till slut, i takt med dessa historiska kliv, började du plötsligt sluta tro på någonting alls längre, och med hjälp av de verktyg du skapat och som förintat fantasin återstod bara ett mycket kortsiktigt minne, så du övergav kunskapen och det sköna och moralens ädla och gemensamma domäner, och du förbereder dig på att flytta ut i ett marskland, där dina fötter sjunker ner, stå stilla, ska du till Mars?, eller snarare: stå stilla, för leran sväljer dig, träsket drar ner dig, fast nog var den vacker, din väg genom evolutionen tar andan ur en, men tyvärr: den är omöjlig att göra om.
III
Åh, låt oss lämna den mänskliga värdigheten.
Jag pratar hellre om uppror.
Jag har tidigare försökt föra det på tal i min bok ”Megy a világ” (”Världen går”), men jag är inte nöjd med det jag skrev, så jag försöker igen. I början av nittiotalet väntade jag en fuktig, kvalmig eftermiddag på ett tåg på understa nivån av en U-Bahnstation i Berlin. Plattformarna var, som överallt i U-Bahnnätet, utformade så att man längst fram i färdriktningen, bara ett par meter innan tåget fortsätter vidare in i tunneln, hade monterat en stor spegel som kompletterats med signallampor, delvis för att hjälpa föraren att se hela tåget i dess fulla längd, delvis för att – när tåget anlände – signalera var dess främre del på centimetern när måste stanna, ett kort tag, under av- och påstigningen. Spegeln var naturligtvis ämnad för föraren, och den röda signalen angav, vinkelrätt i linje mot plattformen, var på perrongen föraren måste stanna tåget så att på- och avstigningen skulle kunna ske säkert, och när lamporna sedan, efter på- och avstigningen, slog om till grönt kunde U-Bahntåget åka vidare i tunneln – i mitt fall – mot Ruhleben. För att undvika olyckor och på grund av reglerna i allmänhet, hade man framför varningsskylten målat en tydlig, tjock gul linje på marken mellan lampstolpen och tunnelmynningen, en gul linje vars funktion var att signalera att även om plattformen sträckte sig ytterligare några meter, för det gjorde den, så fick resenärerna absolut inte kliva över denna gula linje, och så kom detta – på alla stationer, också denna – att bli en strikt förbjuden zon mellan den gula linjen och tunnelns mynning, där folk, det vill säga resenärer, under inga omständigheter fick kliva in. Jag väntade på tåget som skulle komma från Kreuzberg, och plötsligt lade jag märke till att någon trots allt befann sig i denna förbjudna zon. Det var en clochard som, med böjd rygg, plågat, och med ansiktet märkt av denna plåga, vilket han vänt åt vårt håll, som om han räknade med medkänsla, försökte urinera ner på spåren. Det syntes att detta urinerande åsamkade honom stort lidande, och bara droppvis kunde han frigöra sig från sitt kiss. När jag till fullo begrep vad som pågick, hade man även omkring mig insett vilken exempellös händelse som störde oss denna eftermiddag. Reaktionen var omedelbar och allmän, näst intill påtagligt enhällig, detta var en skandal, och denna skandal måste genast få ett slut, clocharden måste bort, och giltigheten i den gula linjen måste återupprättas. Det hade inte varit något problem om clocharden lyckats avsluta sin sak och släpa sig tillbaka till oss andra, sedan klättra uppför trappan till den övre nivån, men clocharden blev inte klar, antagligen kunde han inte, och det som förde hela händelsen närmare till att bli ett problem var att det på plattformen tvärs över plötsligt dök upp en polis, som skrek därifrån, så att säga mitt emot clocharden, bestämt uppmanade han lagbrytaren att genast höra upp med vad han höll på med. Dessa stationer hade – återigen med säkerheten i åtanke – utformats så att tågen som i motsatta riktningar kör in till stationen och åker vidare är skilda från varandra, och i utrymmet för de två rälsparen, som har en sammanlagd bredd på ungefär tio meter, fanns ett ungefär en meter brett dike, så om en resenär ändrade sig och ville ta sig från ena perrongen, där tågen bara går i ena riktningen, till den andra, så var det bara möjligt genom att gå till trappan i änden av plattformen, gå upp en nivå, sedan gå genom passagen ovanför spåren till andra sidan, gå nerför trapporna, och därifrån nå det tåg som gick i önskad riktning, av förklarliga skäl alltså inte genom att ta sats, hoppa ner på spåren och tillryggalägga de tio meterna genom att kliva fram över dem, nej, det var, om man kan gradera förbud, verkligen förbjudet, och naturligtvis livsfarligt, detta uppenbara faktum har jag beskrivit med sådan detaljrikedom, eftersom den tidigare nämnda och påtagligt uppretade polisen – som både i kraft av sin befogenhet och sin vilja att göra gott försökte behålla sin värdighet – var tvungen att tillryggalägga den här sträckan mellan dem genom att ge sig av mot trappan upp från den andra plattformen, gå uppför den till den övre nivån, sedan skynda sig över till andra sidan och slutligen ner till oss.
Detta var situationens ramar, polisen var alltså tvungen att hålla sig till dem, för alltsedan upptäckten hade han redan förgäves skrikit med sin fylliga röst ett antal gånger, men clocharden brydde sig inte ett skvatt, utan höll huvudet som tidigare riktat mot oss, och med blicken fylld av samma lidande bara tittade han på oss medan han lät det droppa vidare ner på spåren: ett verkligt exceptionellt brott mot reglerna, mot ordningen, mot lagen och mot det sunda förnuftet, i det att han inte brydde sig om uppmaningarna, eller som polisen sannolikt hade uttryckt det: han gjorde sig döv, vilket plågade denna polis särskilt mycket.
Det var uppenbart att clocharden tog i beräkning, att polisen med sitt beklagliga försprång skulle vara snabbare än han, och att han ingalunda, vare sig av egen vilja eller av naturens vilja, skulle kunna avsluta sin otillåtna handling i tid, så när han märkte att polisen först skyndade på stegen, sedan började springa på den andra plattformen för att via uppgången långt där borta nå den övre nivån, rusa över ovanför spåren, sedan hasta ner hit till vår sida och ta honom i örat, lyckades han under stora svårigheter och stönanden avsluta det han gjorde och började fly åt vårt håll, för att så snabbt som möjligt nå närmaste trappa som ledde uppåt och sedan försvinna någonstans.
Det var en fruktansvärd tävling. Publiken på plattformen tystnade, för när clocharden satte i gång blev det genast uppenbart att det inte skulle bli något av denna flykt, för hela den gamle clochardens kropp började skaka, det tycktes som om benen och hjärnan som styrde benen inte fungerade som de skulle, och medan han såg hur polisen på andra sidan skyndade mot uppgången – meter för meter! – hade han här på vår sida med en fruktansvärd kraftansträngning och vilt fäktande armar bara lagt centimeter efter centimeter bakom sig, alltmedan såväl polisen som han bara såg dessa tio meter som skilde dem åt. För polisen var detta hinder på tio meter en oförtjänt bestraffning som plågade honom svårt, medan dessa tio meter för clocharden på vår sida betydde ett uppskov, och ett uppskov som i sig självt innebar en obegriplig men tydlig förhoppning om att undkomma det uppenbara ansvarsutkrävandet. Sett ur polisens perspektiv var det han som representerade lagen och det av alla sanktionerade och förpliktigande Goda, och han stod mot den av alla fördömda regelbrytaren som avfärdat det sunda förnuftet, med andra ord det Onda. Ja, polisen representerade det förpliktigande Goda, men i detta ögonblick var han maktlös, i mig däremot, där jag skamset betraktade den omänskliga tävlingen, meter mot centimeter, föll det sig så att min uppmärksamhet blev knivskarp, och min uppmärksamhet hejdade ögonblicket. Det hejdades när de båda upptäckte varandra, när den gode polisen såg att den onde clocharden urinerade i den förbjudna zonen, och när den onde clocharden till sin stora olycka såg att den gode polisen sett honom. Allt som allt var det tio meter mellan dem, polisen sträckte sig efter sin gummibatong, men innan han satte i väg frös han i rörelsen, o, en sådan oändlig men tillbakahållen makt det fanns i denna rörelse, i musklerna som spändes redo till språng, för under ett ögonblick genomfors han av tanken på att han helt enkelt skulle hoppa dessa tio meter, samtidigt som dessa tio meter på andra sidan gav skydd åt den dubbelt utsatte som fäktade och skakade. Det var vid det här min uppmärksamhet stannade, och det har förblivit så till i dag när jag tänker på denna bild, med polisen svängande sin gummibatong som ger sig av mot clocharden, alltså när det förpliktigande Goda ger sig av mot det Onda som dykt upp i clochardens förklädnad, nej, inte bara mot det Onda, utan på grund av avsiktligheten och medvetenheten om förbrytelsen, mot själva Ondskan, och i denna frusna scen ser jag ständigt och än i dag hur han på andra sidan skyndar på stegen, börjar springa, meter efter meter, medan syndaren, på vår sida, kvidande, skakande, kraftlös och nästan förlamad av smärta, för vem vet hur många droppar som blivit kvar i den där kroppen, rör sig bara centimeter efter centimeter – ja, jag ser, att det Goda i denna tävling
på grund av allt som allt tio meter
aldrig kommer att fånga detta Onda, för dessa tio meter är omöjliga att överbrygga, och det har ingen betydelse att denne polis kommer att fånga in denne clochard medan tåget samtidigt kommer inslamrande, i mina ögon är dessa tio meter eviga och oövervinneliga, för min uppmärksamhet är fäst vid att det Goda aldrig kommer att få tag i den fäktande Ondskan, för mellan det Goda och Ondskan finns över huvud taget inget hopp.
Mina damer och herrar, varje uppror gäller det hela, och nu, när jag står inför er och mina steg därhemma i tornrummet saktar in helt, glimtar återigen den där resan i Berlin med U-Bahn
Tåget for med mig mot Ruhleben, och jag kunde inte slå skakandet och fäktandet ur huvudet, och plötsligt, som en blixt, slogs jag av frågan om och i så fall när denne clochard och alla andra parior kommer att resa sig – och hur detta uppror kommer att se ut. Det blir kanske blodigt, kanske grymt, kanske fruktansvärt, när den ena slaktar den andra, sedan lugnar jag mig, och jag säger, o, nej, det uppror jag tänker på blir annorlunda, för det upproret gäller det hela.
Mina damer och herrar, varje uppror gäller det hela, och nu, när jag står inför er och mina steg därhemma i tornrummet saktar in helt, glimtar återigen den där resan i Berlin med U-Bahn mot Ruhleben fram. En efter en passerar de upplysta stationerna, jag kliver aldrig av, och alltsedan dess åker jag med denna U-Bahn genom tunnlarna, för det finns ingen station där jag skulle kunna kliva av, jag bara ser stationerna flyga förbi, och min känsla är, att jag har tänkt precis allt och sagt precis allt om vad jag tänker om upproret, om människans värdighet, om änglarna, och ja, kanske precis allt – även om hoppet.
Övers. från ungerskan av Daniel Gustafsson
Läs mer om Nobelpriset i litteratur
