Lauren Groffs ”Den vilda flykten” är obegripligt trollbindande

Det är en i grunden mycket enkel intrig i Lauren Groffs nya roman: en flicka flyr från ett fort i amerikanska Virginia en vinter i början på 1600-talet, och springer så fort hon kan för att komma undan sina förföljare. Bort från engelsmännen, i riktning mot fransmännen som lär finnas i norr. Inte så långt bort, tänker hon, det här är ett land som måste vara mindre än det gamla landet på andra sidan havet, det som borde vara större genom sin långa historia.

Men den enkelt sammanfattade intrigen säger alldeles för lite om Lauren Groffs tättvävda, snåriga berättelse om civilisation, utveckling, hierarkier, natur och motsättningar. Alla olika delar går in i varandra, flickan fastnar i spretiga grenar och outhärdligt kärleksfulla minnen, i flodernas uppsprickande istäcken och skräcken för att bli fast i människornas gamla spår. Hon svälter, fryser, svettas och kämpar för sitt liv i en ödemark som är lika farlig som människorna, om de skulle hinna ifatt henne.

Männen, alltså. Det är alltid männen som jagar. De har fångat henne tidigare. Det får aldrig hända igen, särskilt inte efter det som hände i fortet.

Flickan är anonym, hon brukade kallas Zäta eller Klagovisa, Flicka, Piga, Toka, Barn. Namn: det är vad andra kallar henne, fattighusbarnet som hämtades till Nådig Fruns hus när hon bara var fyra år. Eller fem. Vad vet man. Vem brydde sig ens.

I Nådig Fruns hus var hon narren, den lilla apan som kunde göra konststycken och lära sig mer än många trodde. Tills Bessbarnet kom, Nådig Fruns andra barn efter den synnerligen obehagliga sonen Kit. Bessbarnet är hans motsats, en totalt hjälplös, oskuldsfull varelse som aldrig skulle kunna bli som vanliga människor. Som aldrig skulle behöva.

Hushållet har färdats över havet eftersom Nådig Fruns andra make, pastorn, ville utvandra till det nya landets möjligheter. Den tidens drömmar för den som inte var nöjd med den gamla världens stelbenta hierarkier, och som enväldigt bestämde över kvinnors och barns öden. Det skulle bli bättre i den nya världen, men inte för kvinnor och barn, inte för tjänsteandar, slavar och urbefolkning.

i Jamesboroughkolonin svalt två tredjedelar av de amerikanska kolonisatörerna ihjäl under vintern 1609-1610.

I stället hamnade Nådig Frun, pastorn, Bessbarnet och Zäta i en mardröm med verklighetsbakgrund, för i Jamesboroughkolonin svalt två tredjedelar av de amerikanska kolonisatörerna ihjäl under vintern 1609–1610. Maten tog slut efter sju års torka, leveranserna från Europa uteblev och utanför fortet fanns en urbefolkning som vägrade låta sig utnyttjas längre.

Svält och belägring. Inne i fortet frodades sjukdomarna och desperationen, som till slut gjorde att flickan inte såg någon annan utväg än att fly.

Lauren Groff skriver samma sorts flödande, obegripligt trollbindande prosa som i ”Matrix” (2021). Den gången handlade det om 1100-talet och om kvinnan som blev förvisad från hovet i England för att i stället bli en allt mer egensinnig abbedissa i ett kloster. Även där stod kvinnligt utanförskap i centrum, men där kunde utanförskapet bli en ö av motstånd i ett vämjeligt samhälle där kvinnor främst var offer, husdjur, egendom.

I ”Den vilda flykten” är det värre, utan någon gemenskap att rädda sig till. Flickan springer förtvivlat och kan aldrig sluta, väl vetande att all mänsklig kontakt kan vara livsfarlig. Samtidigt inser hon att även ensamheten kan döda. Det är en saklig robinsonad som vägrar att skönmåla, om en fjärilslätt flicka som bryter sig loss ur det olidliga bara för att hamna i det omöjliga.

Den går också att läsa som en allegori över människans enfald, när vi försöker applicera våra mänskliga strukturer på en natur som tycks vara hotfull men i grunden bara är ointresserad av våra ansträngningar. America, my new found land… Det är ju aldrig så. Världen fanns där långt före oss, och människan är bara en tillfällig besökare som försöker överleva så länge hon kan. Vi har ingenstans att fly.

Läs fler texter av Lotta Olsson och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur