Experimentellt
Laurie Anderson
”Amelia”
(Nonesuch/Warner)
Det är ett kärt återseende. Och det är också så det låter när konstnären och musikern Laurie Anderson tar sig an den våghalsiga piloten Amelia Earharts öde på sitt nya album ”Amelia”, uppbackad av den tjeckiska orkestern Filharmonie Brno under ledning av dirigenten Dennis Russell Davies och med bland andra Anohni på gästlistan.
Till grunden för Andersons första skiva sedan 2018 ligger en närmast livslång fascination för landsmaninnan, som 1932 blev den första kvinnliga piloten att ensam korsa Atlanten och som envetet sökte minska avståndet mellan köksbänken och cockpit när hon talade direkt till sin, ofta kvinnliga, publik.
Men också en rad föreställningar om pionjären Earhart, varav den allra första gavs så tidigt som år 2000 på Carnegie Hall. I efterhand har Laurie Anderson kallat uruppförandet för en närmast katastrofal kakafoni. ”Antagligen det värsta jag hört från en orkester!” (The Guardian, 22/8 2024).
Några år senare valde hon ändå att närma sig melodierna och ge dem nya arrangemang. Fram trädde en större lätthet, en som nu också får albumets Amelia att fullkomligt sväva genom molniga ljudlandskap, över djungelliknande träd, vassa fioler och eldhärjade marker.
För skivans 22 spår utspelar sig just i det tvåmotoriga flygplan med vilket den 39-åriga piloten genomförde sin sista, ödesdigra flygtur 1937. Laurie Anderson låter sin Amelia tala i jagform, via korta dagboksliknande nedslag medan hon tar sig an sitt livs stora dröm; att flyga jorden runt.
Med sin omisskännliga pratsång redogör Laurie Anderson för utsikten, för hungern och hettan, för svarta nätter och torra, ogästvänliga öknar. Allt medan hennes tonsättningar rent intuitivt lyckas förmedla den fart, rörelse – och turbulens – som kommer med att surfa himlen, försöka tämja vinden.
Resultatet är ett högt flygande, kärleksfullt krängande och rakt igenom älskvärt idolporträtt.
Bästa spår: ”India and on down to Australia” (med Anohni)
Läs fler skivrecensioner och allt om musik här
