Lauryn Hills oannonserade besök gav Rosendal garden party stjärnglans

När Lauryn Hill plötsligt dyker upp på scenen är det som om ögonblicket fryser. På det ödsliga, lite sömniga festivalområdet tappar publiken samfällt andan. Det oannonserade besöket av raplegenden skakar snabbt liv i den första dagen på Rosendal garden party. Hon sluggar sig igenom klassiker som ”Lost ones” och ”Killing me softly” med raspig röst.

Kanske var det i och för sig inte helt oväntat, eftersom det var hos sonen YG Marley hon medverkade. Han har annars bara gett ut några singlar, fram för allt hiten ”Praise Jah in the moonlight”. Han är dessutom barnbarn till Bob Marley, vilket visar sig i varje musikaliskt steg han tar. Den 22-årige för detta modellen har uppenbarligen inga behov av att bevisa sin självständighet som artist. Han sveper istället in sig i den kulturella nepotismen som en värmande filt. Ganska snart börjar bandet spela sig igenom ett potpurri av Marley-hits och då framstår han mest som familjens egen coverartist. När väl mamma Lauryn kom in på scenen var det som om ingen längre mindes att sonen ens varit där.

Annars kom en konvalescent i en sjukhussäng i Uppsala att prägla starten av festivalen. När Dennis Lyxzén, sångare i Refused, på torsdagen drabbades av en hjärtinfarkt kom allt ur fas. När existensen ställs på sin spets kan en line up förstås kännas futtig (gudskelov överlevde han). Men det ikoniska hardcore-bandet från Umeå utgjorde trots allt fredagens clou. Det skulle blivit årets enda konsert, och den sista svenska festivalspelningen någonsin.

Rosendal garden party skrev inför festivalen att de har ”sökt inspiration i konst, aktivism, subkulturer, och artister vi själva älskar för deras förmåga att krossa stela strukturer”. Men när det blev klart att Refused inte kunde medverka ändrades schemat på hemsidan och sociala medier utan ett ord om varför. En ganska kylig behandling av en artist som de uttryckligen säger har inspirerat dem.

Stockholmsbandet Les Big Byrd kastades in i sista minuten och fick ett jobbigt utgångsläge. Men de spelade sin psykedeliska rymdrock med övertygande energi. Det var rått, slängigt och smått sinnesutvidgande. Nino Kellers motorik-liknande trumspel hamrade fram låtar som ”I used to be lost but now I’m just gone”. De hyllade Dennis Lyxzén – ”Vi hoppas du är tillbaka på rocktronen snart och sparkar ner oss i gyttjan där vi hör hemma” – med att spela Teddybears låt ”Punkrocker”.

Även hos Baltimore-bandet Turnstile hyllades Umeå-sångaren genom att en av medlemmarna bar en Refused-tröja. Bandet skulle ytligt sett kunna vara de svenska föregångarnas poppigare, opolitiska småsyskon. Men i de amerikanska punkarnas musik är det liksom stumt. De har lärt sig gesterna men lyckas inte fylla dem med innehåll. Det är volym utan kraft, riff utan mening och rock utan roll.

M.I.A. kom däremot ur startblocken som en dopad hundrameters-löpare. Under ett kort set tryckte hon in hit efter hit av punkigt collage-kaos. Hon rappade med vild attack, basen var ohälsosamt hög och allt ramades in av proffsiga dansare och en snygg ljus- och videoshow. Jämfört med konserten på Gröna Lund för två år sedan hade allt här en helt annan koncentration. Det var en musikalisk bengal som brann intensivt i natten bland ekarna på Djurgården.