Tidösamarbetet fungerar bättre än vad de mest optimistiska anhängarna vågat hoppas och det är till stor del Sverigedemokraternas förtjänst.
Regeringspartierna och SD är numera inte bara samstämmiga om grunderna för rätts- och migrationspolitiken, utan också om försvar och säkerhet. De har visat sig kunna kompromissa överraskande enkelt i centrala stridsfrågor som energi- och klimatpolitik liksom i symbolpolitiskt laddade frågor som informationsplikten.
Sverigedemokraterna har vidare genomfört en påtaglig högergir i den ekonomiska politiken. Avståndet mellan Tidöpartierna i synen på skatter, bidrag och statens storlek är inte mätbart större än den var mellan allianspartierna.
Jimmie Åkessons utfall mot medierna efter ”Kalla faktas” avslöjande om partiets trollfabriker var en påminnelse om att de populistiska ränderna svårligen låter sig tvättas bort. Men det bör samtidigt framhållas att SD överlag agerat på ett sätt som visar att de är beredda att ta ansvar inte bara för sina egna policyframgångar utan också för regeringssamarbetet som helhet.
Tidökonstruktionen är unik, givet det stora inflytandet för ett parti som formellt står utanför regeringen. Men SD har för det mesta motstått lockelsen att fortsätta att agera som ett oppositionsparti. Ur ett demokratiskt perspektiv underlättar detta väljarnas ansvarsutkrävande, i bjärt kontrast mot Centerpartiets och Liberalernas agerande under Januariavtalet.
Att kritisera Sverigedemokraternas nationalism är inte samma sak som att förneka existensen av en svensk nation eller värdet av en fungerande nationalstat.
I ljuset av ovanstående är det svårt att se något troligare scenario än att samma fyra partier kommer att söka förnyat förtroende av väljarna 2026 och att den alltjämt splittrande frågan om SD:s fullständiga regeringsmedverkan kommer att kunna lösas ut på något sätt. Även om det förmodligen dröjer till efter valet.
Risken är dock att frågan om SD:s plats i regeringen kommer att överskugga den på sikt än mer avgörande frågan vad en sådan ideologisk koalition vill åstadkomma.
I valet 2026 kommer det nämligen inte längre räcka med att motivera samarbetet i termer av nödvändigheten att, trots uppenbara olikheter, lösa samhällsproblem. Alliansens andra mandatperiod (2010–14), då oförmågan att förnya det politiska programmet ledde till reformpolitisk stagnation, är ännu ett levande minne hos stora delar av borgerligheten.
Ett samarbete som sträcker sig över flera mandatperioder måste helt enkelt också beröra frågor om partiernas långsiktiga samhällsvisioner. Ideologi blir då viktigare än sakpolitik.
Det går att redan nu skönja tendenser till ideologiska närmanden. Moderaterna och Kristdemokraterna framhäver gärna sina konservativa ben, medan Sverigedemokraternas ideologer numera ibland målar sin socialkonservatism även i frihetliga färger.
Samtidigt kvarstår åtminstone en helt fundamental skillnad som borgerligheten inte kan ducka längre: synen på nationen.
SD:s kärna har sedan grundandet varit en mycket snävt definierad nationalism. Motståndet mot EU, Nato, invandring, mångkultur: allt har från början kokat ner till ett synsätt enligt vilket den svenska staten är oskiljaktig från den svenska nationen. Nationen är den naturliga gemenskapen och staten dess egenskap och verktyg.
Slutmålet är den suveräna, homogena nationalstaten, ett land där vi delar språk, kultur, historia och värderingar.
Över tid har den politiska konkretiseringen av denna vision modifierats. 2002 slopade SD det explicit rasistiska kravet på förbud mot utomeuropeisk adoption. På 2010-talet skrevs formuleringen om ”öppen svenskhet” in i partiprogrammet som därmed möjliggör assimilation och åtminstone i teorin innebär ett avsteg från den etniska nationalismen. Och 2019 ströks den omdebatterade formuleringen om att varje människa har en ”nedärvd essens”.
Men medan principprogrammets kanter slipats ner är det uppenbart att den starkt exkluderande nationalismen fortfarande genomsyrar väldigt mycket av partiet. Den tar sig exempelvis uttryck i den djupt antiliberala idén om så kallad återvandring som i praktiken handlar om att staten ska signalera att vissa svenska medborgare egentligen inte hör hemma här.
Den framträder också i partiets syn på medborgarskap, vilket enligt Jimmie Åkesson ska vara förbehållet personer ”med en genuin kärlek till vårt land”. Och givetvis i alla de utspel som systematiskt riktats mot framför allt den muslimska delen av befolkningen.
Att kritisera Sverigedemokraternas nationalism är inte samma sak som att förneka existensen av en svensk nation eller värdet av en fungerande nationalstat. Det handlar om att syna en kollektivistisk samhällsvision som historiskt varit helt främmande för den individualistiskt präglade svenska borgerligheten.
Det goda samhället präglas för Sverigedemokraterna av sammansmältningen mellan stat och nation, en tät gemenskap mellan medborgarna som ytterst vilar på igenkänning och höga trösklar för den som vill komma in. Svensk borgerlighet har däremot värnat separationen av stat och samhälle, individuell frihet och öppenhet mot omvärlden.
Att värna detta antikollektivistiska arv är en överlevnadsfråga av större vikt än de exakta formerna för ett parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: ”Daddy’s home”, skanderade publiken när Trump klev in på scenen – det var djupt obehagligt
Andreas Johansson Heinö: Finska män beskrevs som kulturellt förlorade och våldsamma – har Malmer Stenergard glömt det?
