Förra helgen rapporterades plötsligt att Syriens näst största stad Aleppo intagits av rebeller. Under veckan kom uppgifter om att diktatorn Bashar al-Assads styrkor mer eller mindre föll i bitar inför motståndarnas framryckning. På lördagskvällen kontrollerades inte längre Homs, den viktiga knytpunkten på motorvägen mot huvudstaden Damaskus. På söndagen vaknade världen upp till beskedet att regimen fallit.
En omtumlande vecka – med ett historiskt slut. Bödeln i Damaskus såg för tio dagar sedan ut att sitta säkert. Nu är han äntligen borta.
Familjen al-Assad har hårdfört styrt Syrien i mer än 50 år. Bashar al-Assad tog över efter fadern 2000 och inledde omedelbart med att stampa ut alla krav på demokrati. Elva år senare vände sig folket mot honom och klev ut på gatorna som en del av arabiska våren.
Diktatorn svarade med utstuderad brutalitet. Demonstrationer slogs ner av polis och militär medan dissidenter torterades och mördades.
Men regimen klarade inte att knäcka oppositionen. Ett blodigt inbördeskrig tog sin början, och ett tag såg al-Assads styre ut att vara på fallrepet. Då kom Vladimir Putin och mullorna i Teheran till undsättning. Med hjälp av kemiska vapen och hänsynslösa attacker mot civila klamrade han sig fast vid makten.
Enligt FN har åtminstone 350 000 syrier dödats, varav 140 000 civila. 14 miljoner syrier befinner sig på flykt – 7 miljoner av dessa på syrisk mark.
Vad händer nu? Islamistiska HTS (Hayat Tahrir al-Sham), som lett framryckningen, har tidigare haft nära band till al-Qaida. HTS-ledaren Abu Mohammed al-Jawlani har de senaste åren försökt ge organisationen en mer pragmatisk profil, men den är fortfarande terrorstämplad av bland annat USA och EU. Oppositionen består dessutom av flera olika rebellgrupper med olika intressen och ideologisk profil.
Den demokratiska världen måste klara att engagera sig i vad som nu sker i Syrien.
Risken för en hårdför islamistisk diktatur är uppenbar. Liksom för ett nytt inbördeskrig.
Den plötsliga regimkollapsen, och de omständigheter den sker under, understryker dessutom hur oförutsägbar situationen är.
Bashar al-Assad har sett ut att sitta säkert. Så sent som i oktober spekulerades det i att EU var på väg ompröva sin isolering av honom.
Men Putins invasion av Ukraina och Hamas attack mot Israel den 7 oktober förra året ändrade spelplanen. Kreml är upptaget på annat håll, Hizbollah hårt åtgånget av Israel– båda oförmögna att ingripa militärt.
Det har varit en standardslutsats att Moskva är vinnare på kriget mellan Hamas och Israel. Nu förlorar man alltså en allierad i Mellanöstern och sannolikt viktiga baser vid Medelhavet som en konsekvens av detta. Iran tappar sin landbrygga till Libanon. I förlängningen förstärks nog också Hamas isolering i Gaza.
Washington väntar på en president som har som huvudidé att hans land ska bry sig mindre om andra. EU är upptaget av kriget i Ukraina. Turkiets Erdogan är olyckligtvis den Natoledare bäst placerad att påverka. Men den demokratiska världen måste klara att engagera sig i vad som nu sker i Syrien.
Vad som händer efter al-Assad har alltid varit osäkert. Vi vet från Libyen, Irak och Afghanistan att det är långtifrån självklart att frihet följer när auktoritära regimer faller. Men det har samtidigt varit givet att diktatorn i Damaskus måste bort – att det är en förutsättning för att syrierna ska få fred och bestämma över sitt eget öde. Vi i Europa måste göra allt vi kan för att det ska bli så.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Tucker Carlson blir än en gång megafon för tomma ryska hot
Isobel Hadley-Kamptz: Sydkoreaner vet hur det är att leva i en diktatur – därför gick de till motattack
