Julian Assange har släppts av Storbritannien, efter att ha suttit frihetsberövad i tolv år. I gengäld erkänner han sig skyldig till att olovligen ha mottagit och spridit hemligstämplad amerikansk försvarsinformation, och ska enligt överenskommelsen dömas till fem års fängelse, som han ju med råge redan suttit av.
Rättegången blir med andra ord ren formalia.
Julian Assange är inte någon särskilt tacksam galjonsfigur för visselblåsarorganisationen Wikileaks: Han kallar sig journalist men har en märklig inställning till information som något som alltid måste vara ”fritt”, trots att journalistik tvärtom handlar om att sortera, urskilja och göra etiska avvägningar.
Han kallar sig journalist men har en märklig inställning till information som något som alltid måste vara ”fritt”, trots att journalistik tvärtom handlar om att sortera, urskilja och göra etiska avvägningar.
Till de saker som det vore rent tjänstefel att inte publicera hör dock just de uppgifter om USA:s krigsbrott i Afghanistan och Irak, som Wikileaks kom över, och som varit centrala för Julian Assanges fängslande. Att han nu släppts är positivt, men premissen – att han formellt döms till fängelse – är ändå oroande.
Det finns i världen en ökande tendens att krympa den fria oberoende journalistiken. I veckan avslöjades det att över 100 palestinska journalister har dödats i Gaza sedan den 7 oktober, hittills – och att många upplever att utrustning märkt ”PRESS” inte utgör ett skydd utan snarare gör dem till måltavlor (The Guardian 25/6). Diktaturer som Nordkorea, Kina och Ryssland har för vana att fängsla och döda.
Men hotet finns även i demokratier, i fredstid: Den ytterhöger som nu har sådan medvind i många västländer drar sig inte för att misstänkliggöra och försöka begränsa medierna, bokstavligen utnämna dem till sin fiende. Som bekant är vissa av vägarna till helvetet även stensatta med goda föresatser.
Ett exempel är den svenska spionerilagen, som försvagat den grundlagsstadgade tryckfriheten. Den gör det förbjudet att lämna uppgifter som kan skada Sveriges relationer till andra stater eller organisationer, vilket politikerna motiverar med att det är för landets bästa, för att skydda oss alla.
Samma med EU-lagförslagen om chat control, som skulle medföra att alla meddelanden på internet söks igenom. Det är bara sexövergrepp på barn man ska leta efter, lovar kommissionen. Men priset blir ett enormt integritetsintrång för alla. Dessutom omöjliggör en sådan lag den användning av krypterade meddelanden som är central för att medierna ska kunna ha kontakt med hemliga uppgiftslämnare och källor.
Nej, all information ska inte vara ”fri”. Men journalistiken måste vara det.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Världen är unikt osäker – då vill EU ta bort möjligheten till säker kommunikation
Lisa Magnusson: Så rikt på frihet är inte Sverige att vi har råd att slarva
