För 25 år sedan gick världens då rikaste man ut och förklarade att han skulle börja skänka bort sin förmögenhet. Sedan dess har han gett bort mer än 100 miljarder dollar och bland annat spelat en viktig roll i halveringen av den globala barnadödligheten.
Den som i dag anses vara rikast i världen har valt en annan väg och i stället med stor entusiasm kapat livsviktiga insatser till jordklotets fattigaste. Bara neddragningarna i Pepfar, det amerikanska arbetet mot hiv i fattiga länder, riskerar att leda till 500 000 fler döda barn inom de närmaste fem åren.
Nu tycks förvisso Bill Gates, som var rikast år 2000, och Elon Musk vara väldigt olika som personer. Men tidsandan har också förändrats de senaste decennierna, och inte till det bättre.
När Gates och hans dåvarande fru drog igång sitt arbete med Bill och Melissa Gates Foundation hade de två övergripande principer. En var att jobba långsiktigt och fokuserat och hela tiden kontrollera att deras hjälp gav så bra effekter som möjligt. Den andra var att medvetet satsa på områden som inte uppfattades som politiskt särskiljande.
Att exempelvis sprida vaccin mot smittsamma sjukdomar, som kolera, mässling och rotavirus till barn i låginkomstländer, något som de senaste 25 åren räddat närmare 20 miljoner liv, sågs som något som ingen kunde vara emot. Inte heller ansågs det politiskt kontroversiellt att arbeta för att flickor och kvinnor i fattiga länder skulle få större möjligheter att styra sina liv med mer jämlik tillgång till sjukvård och ekonomiska möjligheter.
Så är det inte längre. USA:s vicepresident JD Vance har beskrivit Gates Foundation, som uteslutande jobbar med den sortens frågor, som ”en cancer på det amerikanska samhället” och Trump-administrationen har planer på att dra tillbaka stiftelsens status som ideell och därmed skattebefriad.
Bill Gates har heller inte hållit tillbaka om kritik mot slakten av biståndsorganet USAID, som när Elon Musk stoppade ett projekt i regionen Gaza i Mozambique där man hjälpte hivsmittade gravida kvinnor att stoppa viruset från att gå över till fostren. Musk och otaliga av högerns mediekanaler beskrev projektet som ”kondomutdelning i Gaza”, och verkade varken förstå vad hjälpen gick ut på eller att det handlade om ett annat Gaza.
Även om ingen enskild person kan väga upp nedläggningen av USAID, som hittills stått för 40 procent av världens bistånd, så kan någon som Gates göra mer än de flesta. Det har han också bestämt sig för att göra.
”Människor kommer säga massor av saker om mig när jag har dött, men jag är fast besluten att ’han dog rik’ inte kommer vara en av dem.” Så skriver Gates om sitt beslut att nu öka sina donationer till stiftelsen och göra av med nära nog hela sin förmögenhet de närmaste 20 åren. En enda procent ska finnas kvar till barnen att ärva.
På sätt hoppas han kunna bidra till att lösa några av mänsklighetens stora problem, som att utrota polio och hitta ett botemedel mot hiv. Det är genuint beundransvärt, inte minst i kontrast till dagens superrika som mest verkar se fattiga människor som problem och lägger sina egna pengar på ultralyx och rymdresor.
Och givetvis vore det en enorm vinst för världen om han lyckas. Men frågan är vad en, aldrig så rik och engagerad människa, kan göra mot de generella trenderna. Mellan 1990 och 2014 minskade andelen av världens befolkning som levde i extrem fattigdom med 75 procent. Sedan dess har det legat still. Samma saker syns på hälsoområdet. Och nu, samtidigt som vi går mot isolationism och minskad handel, verkar den rika världen ha tröttnat på att hjälpa till.
Läs mer:
Max Hjelm: Han menar att Rysslands invasion är Europas fel – och har en poäng
Isobel Hadley-Kamptz: Biologiskt kön är mycket mer spännande än transkritiker förstår