”Det berör mig inte”, svarade finansminister Elisabeth Svantesson (M) när hon strax före jul fick frågan om vad hon tyckte om kritiken mot regeringens kärnkraftsutredning. Och så betonade hon att hon är övertygad om att nya reaktorer behövs.
Det sista finns inga skäl att tvivla på. Men gissningsvis svider de hårda orden från en lång rad remissinstanser ordentligt. För det var av allt att döma för att hon och Moderaterna hade liknande invändningar som Mats Dillén fick i uppgift att ta fram ett förslag på hur ny kärnkraft ska finansieras.
Sverige behöver köpa två nya reaktorer. Det var statsminister Ulf Kristerssons (M) budskap när han besökte Frankrike i januari 2023. Det var den första konkretionen av regeringens löften på området.
En rimlig ambition, givet hur mycket ny el vi behöver de kommande decennierna och kärnkraftens systemstabiliserande egenskaper. Samtidigt var det uppenbart att det handlade om ett enormt projekt. I Finland hade det tagit 17 år att få en ny reaktor på plats. Det blev mycket dyrare än tänkt. Britter, fransmän och amerikaner hade samma erfarenheter.
Det fanns alltså också skäl att förhålla sig realistiskt till saken: Att bestämma sig för att satsa endast på ett par stycken, förankra projektet grundligt, och ta sikte på tidigt 2040-tal.
Men det visade sig snart att statsministern bara hade öppnat budgivningen.
På hösten 2023 lovade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) plötsligt tio nya reaktorer. Och sedan klev energiminister Ebba Busch (KD) in i november samma år: två av dem ska byggas på någon form av världsrekordtid – 2035 ska de stå klara. Ytterligare åtta ska vara i drift på 2040-talet.
Det är för dyrt. För riskfyllt. Regeringens planer är orealistiska. De är kvar bland molnen.
Strax därefter presenterade hon den nya kärnkraftssamordnaren. Han ”är tänkt att fungera lite som Q fungerar till James Bond, det vill säga kunna komma fram till de nya smarta verktygen som gör det möjligt, att inte rädda världen kanske, men klara den gröna omställningen”, deklarerade Busch.
Då hade man fortfarande ingen aning om hur kalaset skulle finansieras.
Det stod klart att regeringen – eller i alla fall de två ministrar som styr på klimat- och näringsdepartementet – helt hade tappat markkontakten.
Utredningen om hur ny kärnkraft ska finansieras tillsattes för att återta fotfästet. Det gjordes, enligt uppgifter i SvD (6/4), därför att finansministern insisterade på det, efter att Vattenfalls chef tagit med henne till Storbritannien för att visa hur svårt och dyrt det är att bygga nya reaktorer.
När utredaren Mats Dillén sedan presenterade resultatet hade han helt struntat i siffran tio – och lade fram ett förslag på fyra–fem reaktorer. Han ignorerade också årtalet 2035. Men utredningen har ändå skjutits i bitar. Det är fortfarande för dyrt. För riskfyllt. Regeringens planer är orealistiska.
De är kvar bland molnen.
Just nu är Sverige på väg mot noll nya reaktorer. Några frågetecken kring Svantessons och Kristerssons vilja finns inte. Problemet är att KD och i viss mån L har kapat frågan.
Busch insåg att det gick att vinna högerväljare på att tala gott om kärnkraften och svinga mot vinden. L har länge närmast dogmatiskt omfamnat kraftslaget.
M vågar inte säga emot, ta strid för det som faktiskt är realistiskt. Det måste man.
Energipolitik handlar om företagens konkurrenskraft och klimatomställningen. Landets bästa, inte ett par småpartiers möjligheter att posera.
Ska det bli några nya reaktorer alls?
Då måste Moderaterna ta tillbaka kontrollen.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Nu handlar det inte längre om vem Trump vill försvara – utan vilka delar han vill åt
DN:s ledarredaktion: Blir han Österrikes nye kansler får Putin ännu en man i Europa
