I lördags röstade det amerikanska representanthuset till slut ja till ytterligare ett stödpaket till Ukraina. I tisdags gjorde senaten samma sak. President Joe Biden konstaterade att leveranserna av vapen och ammunition kommer att inledas redan denna vecka.
Det är i grevens tid.
Biden lade fram förslaget redan i oktober, men det har blockerats av republikanerna i kongressen, påhejade av Donald Trump. Vid årsskiftet tog de sista dollarna som tidigare klubbats slut. De amerikanska vapenleveranserna upphörde. Europa har inte haft förmågan att täcka upp.
Konsekvensen är att Ukraina bara har kunnat använda 2.000 artillerigranater per dag mot Rysslands 10.000. Avdijivka har fallit, sammanlagt 500 kvadratkilometer beräknas ha förlorats. Ukraina har dessutom saknat det luftvärn som krävs för att försvara sig mot Moskvas terrorbombningar av kritisk infrastruktur – och av staden Charkiv.
Nu anländer hjälpen till slut. 60 miljarder dollar i stöd till Ukraina handlar det om. Ett år förväntas det ge Kiev – och Europa.
Men vad av det återstår efter valet i höst? Förhoppningsvis vinner Biden. Men risken är att det i stället blir mannen som förra gången ifrågasatte både Nato och allianserna med Japan och Sydkorea.
I ett klassiskt tal 1940 deklarerade den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt att USA skulle vara ”demokratins arsenal”. Det är en funktion landet fortfarande fyller. Nödpaketet innehåller inte bara stöd till Ukrainas kamp mot Ryssland, utan också till Taiwan – för att avskräcka Kina. Och till Israel, för att hålla Iran och dess allierade stången.
För Joe Biden är det självklart: USA ska uppfylla sin roll som demokratiernas yttersta garant. Det var självklart att samla väst när Putin gav sig på Ukraina. Det är självklart att möta Pekings auktoritära ambitioner. Det är glasklart att hoten hänger ihop. Peking och Moskva – liksom Iran – vill ha en ordning där den starke styr och ställer på sin bakgård. Kina har också gjort sitt bästa för att lätta på det tryck som sanktioner mot Ryssland skapat, och ökat exporten, också av sådant som får Kremls krigsmaskin att rulla.
På onsdagen inledde den amerikanske utrikesministern Antony Blinken ett besök i Peking. Med sig hade han kritik mot regimens människorättsbrott i Xinjiang – och krav på att stödet till Putins krig måste upphöra.
Men vad av det återstår efter valet i höst? Förhoppningsvis vinner Biden. Men risken är att det i stället blir mannen som förra gången ifrågasatte både Nato och allianserna med Japan och Sydkorea. Nu vill han sätta sig ner med Putin och diskutera Ukrainas öde.
Europa är alldeles uppenbart inte redo för detta.
Tiden talar inte för Putin. Åtminstone inte om väst håller ihop bakom Ukraina. Det gäller även om USA sviker men Europa faktiskt växlar upp.
Grundförutsättningarna för att ersätta den amerikanska arsenalen finns där. EU:s ekonomi är många gånger större och mer välutvecklad än den ryska. Landet har lidit enorma förluster. Sanktionerna har slagit hårt, och även om Ryssland – bland annat tack vare hjälp från Kina – lyckats öka produktionen av krigsmateriel så handlar det knappast om en särskilt uthållig ekonomisk modell.
Tiden talar inte för Putin. Åtminstone inte om väst håller ihop bakom Ukraina. Det gäller även om USA sviker men Europa faktiskt växlar upp.
Dagarna innan Blinken anlände till Kina var Tysklands kansler Olaf Scholz där. Hans främsta ärende var handel – inte mänskliga rättigheter eller Taiwan. Han pratade om Ryssland, men några hårda krav hade han över huvud taget inte med sig. Det säger dessvärre också något om krisinsikten.
Ett amerikanskt hjälppaket har klubbats – kanske det sista.
Det måste bli en väckarklocka för Europa. Inte en anledning att somna om.
