Svenska politiker gillar att prata om satsningar. Föreslår ett parti fem nya miljarder till sjukvården kontrar ett annat med sju, medan det som ”bara” lägger fyra framstår som snålt eller till och med illvilligt: Är syftet att patienter ska dö i vårdkön?
Givetvis inte. Däremot finns ett ord som förtroendevalda oftare bör ta i sin mun: prioritera.
Inte för att det är kul. Utan för att politik ytterst handlar om att ställa olika intressen mot varandra och fördela begränsade resurser.
Då sker en prioritering vare sig man vill eller inte. Och just därför är det viktigt att inte lova allt åt alla, utan vara öppen med hur olika avvägningar ser ut.
Den sortens öppenhet, där man pratar om att resurser är begränsade och att exempelvis ökad tillgänglighet i vården sker på bekostnad av annat, borde politiker jobba mer med. Det menar professor Lars Sandman, föreståndare för Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet (Dagens Samhälle 16/4).
I stället för att ge sken av att allt är möjligt vill han att politikerna ska tala klarspråk om vilka prioriteringar som måste göras för att sjukvårdssystemet ska vara hållbart. Inte minst eftersom alternativet är smygransoneringar, där till exempel den generella vårdkvaliteten successivt sänks utan att någon låtsas om det.
Då blir det också omöjligt att ha en fri debatt om för- och nackdelar med de olika alternativen.
Politik är en helhet – och man får aldrig glömma alternativkostnaderna och undanträngningseffekterna
Utvecklingen gör att det framöver inte räcker att politiker går till val på löften om mer. De behöver även diskutera vad det offentliga ska göra mindre av.
För politik är en helhet – och man får aldrig glömma alternativkostnaderna och undanträngningseffekterna. Dessa har en tendens att hamna i skuggan, både för att politiker helst inte vill låtsas om försämringar och för att de ibland är svårare att ringa in.
Exempelvis är det lätt att peka ut vilka patienter som drabbas om en ny, dyr och kanske inte jätteeffektiv behandling för en specifik sjukdom inte ingår i högkostnadsskyddet. Det är svårare att visa vilken vård och vilka patientgrupper som trängs undan om medicinen börjar skattefinansieras.
På samma sätt är det enkelt att lokalisera vilka barn som drabbas när politiker vill få loss pengar genom att lägga ner en landsbygdsskola. Det är svårare att visa vilka elever som inte får det särskilda stöd som de behöver om nedläggningen inte blir av och resurserna inte frigörs.
Principen gäller även när företrädare för ett politiskt parti föreslår några miljarder färre till sjukvården. Orsaken kan vara att de i stället har valt att främja onödiga saker, vilket absolut händer.
Men de kan också ha dragit slutsatsen att ”sjukvårdspengarna” gör större nytta om de exempelvis läggs på speciallärare, försvarsmateriel eller underhåll av eftersatt infrastruktur. Insatser som få väljare och politiker generellt är kritiska till – vilket dock inte är samma sak som att vare sig den sortens satsningar eller för all del pengar till sjukvården nödvändigtvis är rätt bedömning i det givna läget.
Det är tvärtom svårt att bedöma utan kunskap om hur helheten ser ut. Därför bör politiker inte bara berätta vad de har lagt till. Det är lika viktigt att de förklarar vad de prioriterar bort – och varför.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Regeringens misskötsel av kärnkraften kommer att stå oss dyrt
DN:s ledarredaktion: Så får vi tyst på gnälliga stockholmare
