Nu ligger bollen hos Ryssland, slog USA:s utrikesminister Marco Rubio fast förra veckan efter att Ukraina sagt ja till en vapenvila.
Äntligen skulle Vladimir Putin tvingas bekänna färg, visa Donald Trump att han inte vill ha fred. Och äntligen skulle den amerikanske presidenten då vara beredd att straffa honom.
Det verkade Rubio – ofta påtagligt obekväm med den egna chefens prestationer – själv hoppas.
Det tycktes också gälla en del av Ukrainas europeiska vänner, som upprepade orden.
Men inte trodde de väl själv på dem?
Det är uppenbart att den amerikanske presidenten har olika inställning till mannen i Kiev respektive Moskva.
Diktator utan val, kallade Trump Ukrainas folkvalde president Volodymyr Zelenskyj. Trump skällde ut honom inför medierna, samtidigt som han deklarerade att Ukraina aldrig borde ha inlett den ryska invasionen. För att därefter pausa vapenleveranser och delning av underrättelser.
Faktum är att det kan gå fort nu. Och att risken är att det handlar om att Washington är på väg att definitivt vända Kiev ryggen.
Just det sista har av allt att döma lämnat ett ordentligt avtryck på marken. ”Vi fick slåss i blindo”, berättar ukrainska styrkor i Kursk, som hastigt tvingats till reträtt de senaste veckorna.
Trump hotade i torsdags pliktskyldigt Putin med ”förödande konsekvenser” om han inte går med på eld upphör. Men något konkret hade han inte att bjuda på. Hans sändebud Steve Witkoff talade i stället snart om goda samtal med den ryske ledaren, efter att han fått vänta åtta timmar på en audiens.
”Produktivt”, var Trumps recension.
De verkar vilja leka ”Good cop, bad cop”, men med twisten att den schysta polisen håller i relationerna med Moskva, och den elaka med Kiev.
På tisdag ska Trump prata i telefon med Putin. Det ser ljust ut sa den amerikanske presidenten häromdagen. Samtalet ska handla om hur diverse territorium och tillgångar ska delas upp.
Det låter väl lovande – USA:s och Rysslands presidenter ska diskutera hur Ukraina kan styckas? Hur skulle det inte kunna sluta väl?
Faktum är att det kan gå fort nu. Och att risken är att det handlar om att Washington är på väg att definitivt vända Kiev ryggen.
I Europa uttrycks fortfarande förhoppningar om ett ”realistiskt” och acceptabelt utfall av fredsförhandlingar: Att Ryssland skulle behålla den mark som nu ockuperas, men att denna inte erkänns som rysk; Ukraina skulle få fortsätta sin väg in i EU och ges säkerhetsgarantier – visserligen inte i form av Natomedlemskap, men via europeiska styrkor med understöd av USA.
Men tyder något över huvud taget på att det faktiskt är realistiskt?
Vad vill Putin ha för att för att säga ja till en fred? Det verkar vara den fråga Trump funderar mest på
Kreml säger nej till säkerhetsgarantier i allmänhet och amerikansk involvering i synnerhet. Och vem tror att Trump själv vill att USA ska finnas med som en garant, ens i bakgrunden?
Det enda han är intresserad av i Ukraina är landets mineraler.
Framför allt så är han uppenbarligen väldigt intresserad av att skaka hand med Putin.
Kreml har lockats till förhandlingsbordet med löften om att ryska villkor och intressen ska tas på allvar. Kiev har tvingats dit och – och pressats till att lova att vara ”konstruktiva”.
Vad vill Putin ha för att för att säga ja till en fred? Det verkar vara den fråga Trump funderar mest på. Att få Volodymyr Zelenskyj att säga ja, verkar han se som sin egen främsta uppgift.
Ifall tisdagens samtal mellan Trump och Putin blir startskottet på en förhandlingssprint måste vi i Europa ha klart för oss vad vår främsta uppgift är: Att ge Ukraina möjlighet att säga nej, även om det innebär att man måste kämpa vidare utan amerikanskt stöd.
Och – ifall det blir en uppgörelse – se till att vi själva kan stå för säkerhetsgarantierna.
USA ska vi inte räkna med.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Snart kommer hela Sverige att tvingas göra som Norrköping
DN:s ledarredaktion: Än en gång slits Kongo sönder av jakten på råvaror
Faktum är att det kan gå fort nu. Och att risken är att det handlar om att Washington är på väg att definitivt vända Kiev ryggen.
