Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Det är riktigt, riktigt tufft att vara arbetslös. Det slog arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) fast i SVT:s Agenda, där programledaren tidigare visat att cirka 100 000 fler är arbetslösa nu jämfört med när Tidöregeringen tillträdde (7/12).
För den enskilde kretsar problemet inte bara kring ekonomi, utan även kring det sociala, framhöll ministern. Och lösningen är framför allt ”bra konjunkturpolitik”.
Det är lätt att hålla med i sak. Inte minst eftersom det går fyra arbetslösa på varje ledigt jobb hos Arbetsförmedlingen, enligt Agenda.
Däremot är det lite svårt att förstå varför regeringen, mitt i lågkonjunkturen, sänker ersättningen till många som redan har det tufft. Vitsen med att ”öka drivkrafterna till jobb”, som Britz uttrycker det, är ju mycket mindre när de sökande är fler än vakanserna.
Frågan om hur ekonomiska stöd till arbetslösa bör utformas förtjänar en bättre debatt.
Trots det infördes nyligen nya regler för a-kassan och aktivitetsstödet. De går ut på att taket höjs under de första hundra dagarna, för att därefter trappas ner, vilket är rimligt.
Men nu får även många av de över 100 000 som har så kallat aktivitetsstöd, som ofta varit arbetslösa länge och redan har lägre ersättning, tusentals kronor mindre i månaden – som lägst cirka 8 000 före skatt. I Agenda berättar en kvinna att hon inte hade klarat sig utan sin partner.
Varför ska man ha så lite när man är arbetslös? frågar programledaren.
På det har arbetsmarknadsministern inget konkret svar. I stället snurrar han in sig i resonemang om att det viktiga är att människor kommer i arbete, inte att man har höga bidrag, vilket för all del är sant.
Men frågan om hur ekonomiska stöd till arbetslösa bör utformas förtjänar en bättre debatt.
Många har nog missat att det under de senaste decennierna har skett en rätt stor förändring.
För även om högern ofta får det att låta som att varje krona som betalas ut är en för mycket, medan vänstern anser att varenda sänkning automatiskt är fel, inser de flesta att det finns gränser både för hur höga och låga bidragen kan vara. Helt enkelt eftersom arbetslösa lever i samma verklighet som alla andra, med matpriser och hyreskostnader att förhålla sig till. Åtminstone förutsatt att alla ska kunna äta sig mätta och slippa bo på gatan, samtidigt som det ska vara lönt att söka jobb.
Däremot förs sällan – för att inte säga aldrig – en principiell diskussion om var lägstanivån ska ligga. Därför har nog många missat att det under de senaste decennierna har skett en rätt stor förändring.
Det handlar framför allt om att trygghetssystemen efter 1990-talskrisen har rört sig bort från inkomstbortfallsprincipen och mot att erbjuda ett slags grundskydd, vilket beskrivs i SNS-rapporten ”Grund- eller inkomsttrygghet?” som publicerades tidigare i år. Ett sådant skifte behöver inte vara fel. Men om förändringen inte ska leda till att tilliten till socialförsäkringssystemen minskar, måste den kombineras med två saker.
Den ena är en rejäl diskussion om lägstanivån, som bör vara skälig och gå att leva på. Den andra är en seriös arbetsmarknads- och konjunkturpolitik, där människor rustas och coachas tills de får jobb.
Det duger inte att göra det ”riktigt, riktigt tufft att vara arbetslös” utan att först trycka tillbaka arbetslösheten.
Läs mer:
Ledare: Efter alla osanningar – nu måste någon ta ansvar för Somaliaskandalen
Ledare: Kanske är det lika bra att sätta på fotbojan redan på BB?
