Donald Trump är tillbaka. Och den här gången kom det inte som någon överraskning. Hela året har han haft segern inom räckhåll.
Ändå är det chockartat.
Han ljög om valfusk efter förlusten 2020, försökte ändra på resultatet – och manade sedan mobben mot Kapitolium.
Trump bekände färg. Dessförinnan gick det möjligen att påstå att han var en man som inte menade allt han sa. Där visade Trump att han är beredd att löpa linan ut.
Sedan dess har de som jobbat närmast honom deklarerat att det vore farligt att skicka tillbaka honom till Vita huset. ”Fascist”, kallar hans tidigare stabschef John Kelly honom. Själv har Trump inte hymlat med att en av hans drivkrafter är hämnd.
Runt sig har han inte samlat människor som håller honom tillbaka, utan personer som jamar med – samt nationalistiska ideologer som vill göra om USA i grunden, gärna med Viktor Orbáns Ungern som förebild.
Ändå gav hans parti honom en ny chans. Ändå gjorde de amerikanska väljarna det – och de gjorde det dessutom utan att darra på manschetten.
Det här är inte sådant som gör en man mer ödmjuk, mer villig att anpassa sig och kompromissa.
Donald Trump besegrar Kamala Harris i samtliga vågmästarstater och vinner en stor majoritet i elektorskollegiet. Till skillnad från 2016 är han också på väg att vinna flest röster – över 50 procent – i landet som helhet. Republikanerna vinner senaten, och på platser som Ohio är det tydligt att dess kandidater fått skjuts av Trump. Partiet ser också ut att behålla kongressen.
Det här är inte sådant som gör en man mer ödmjuk, mer villig att anpassa sig och kompromissa.
I Högsta domstolen finns dessutom en stadig konservativ majoritet. Trump har själv utsett tre av domarna, och i nyckelvoteringar har de gått på hans linje.
Diktator för en dag, lovade Trump tidigare i år att han ska vara. Risken är att han har större ambitioner än så. De kommande åren kommer USA:s konstitutionella system att testas på ett sätt som inte skett tidigare – och som troligtvis får hans första sejour i Vita huset att framstå som en tebjudning.
Och ändå är det inte den amerikanska demokratins hälsa som väcker störst fasa. För vad händer med den värld som byggts runt ett USA som axlat rollen som de fria nationernas ledare?
Den 6 juni 1944 landsattes amerikanska soldater på stränderna i Normandie, ett drygt halvår tidigare hade befrielsen av Italien påbörjats. Hitler pressades tillbaka och krossades. Sedan dess har USA:s närvaro i Europa varit en konstant – ett skydd mot Stalin och hans efterföljare i Kreml.
Fram till nu.
Efter annekteringen av Krim fortsatte tyskarna att jobba på nya gasledningar österut. USA skickade i stället soldater till Baltikum. När den fullskaliga invasionen av Ukraina var ett faktum deklarerade Washington att varje tum av Natoterritoriet skulle försvaras, och skickade massvis av vapen till Kiev.
Bara detta skulle ge Putin blodad tand – att Washington ger honom en de-facto intressesfär. Hur stor är den egentligen? Det lär den ryske härskaren fundera på nu.
Samma mönster syns kring Stilla havet, där USA varit en garant mot Pekings växande ambitioner.
Nu har den nyvalde presidenten gjort klart att han vill göra en deal med Vladimir Putin om Ukraina – av allt att döma med villkor som innebär både att landet styckas och förlorar sina möjligheter till EU- och Natomedlemskap.
Bara detta skulle ge Putin blodad tand – att Washington ger honom en de-facto intressesfär. Hur stor är den egentligen? Det lär den ryske härskaren fundera på nu.
Och Nato? Trump hotade att lämna redan förra gången. Hans förre säkerhetsrådgivare John Bolton tror att han gör slag i saken nu. I så fall står vi nakna inför Putin.
Samtidigt lär Xi Jinping studera situationen noga. Trump har inga särskilda lojaliteter med Taiwan, eller Sydkorea och Japan, bara för att de är demokratier. Tvärtom är han mycket tydlig med att han är en person det går att köpslå med.
Trumps återkomst – och sättet han gör den på – innebär att marken skälver under oss alla.
Den öppna, regelbaserade internationella ordningen som etablerades efter andra världskriget och som blev global efter kommunismens fall har alltid utgått från ett engagerat USA.
Vad som gett landets engagemang en särskild trovärdighet är att det varit djupt förankrat i båda partierna. Vem som vunnit presidentval har spelat mindre roll. Vad som skänkt ordningen särskild legitimitet är att USA – med alla sina fel och brister – inte bara varit en supermakt, utan en stabil demokrati, som inte behandlar andra hur som helst.
Allt detta formade en verklighet – en fond för nästan alla stora skeenden de senaste 35 åren, för oss i västra Europa de senaste 80. Tisdagen den 5 november 2024 kan världen ha tagit steget in i en ny.
Läs mer:
Susanne Nyström: Om Trump ger Putin Ukraina – vilket europeiskt land står näst på tur?
Isobel Hadley-Kamptz: Jag vet att man ska vara kyligt distanserad – men Donald Trump är farlig på riktigt
