Politiker följer inte opinionen. De skapar den.
Det visar den senaste antologin från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet: ”Riksdagens landskap”.
Konstaterandet låter kanske självklart. Givetvis kan politiker med tillgång till stora plattformar trycka på i den ena eller andra riktningen – och få med sig folk.
Men trots det förstår inte politikerna själva vilken makt de besitter, enligt studien. De tror att det främst är väljarna som påverkar riksdagsledamöternas åsikter – inte tvärtom. En inställning som vittnar om att toppolitiker saknar självförtroende och är nervösa i onödan.
Sambandet mellan svenska politiker som opinionsbildar och ökat stöd bland befolkningen märks inte minst i synen på kärnkraft – en av de mest politiserade och konfliktfyllda sakfrågorna i modern tid.
2018 tyckte 61 procent av väljarna att kärnkraften skulle avvecklas. 2022 var siffran nere i 37 procent.
Om ett parti driver på för reformer som det tror på kan företrädarna få med sig majoriteten på förslag som inledningsvis kanske inte är populära
På en mandatperiod gick således opinionen från att majoriteten ville skrota kärnkraften till att de flesta accepterade att ha den kvar. Det är den största kortsiktiga opinionsförändringen i kärnkraftsfrågan sedan 1970-talet, enligt statsvetaren Sören Holmberg, som skrivit ett kapitel i antologin. Och det var Tidöpartierna med Ebba Busch (KD) i spetsen, i dag energi- och näringsminister, som spelade en nyckelroll i att vrida opinionen i en klart mer kärnkraftspositiv riktning genom intensivt kampanjande i valrörelsen.
Av det bör såväl regeringen och deras stödparti som oppositionen dra slutsatsen att ingen politiker är slav under opinionen. Om ett parti driver på för reformer som det tror på – i stället för att ängsligt springa efter väljarna – kan företrädarna få med sig majoriteten på förslag som inledningsvis kanske inte är populära.
För svenska politiker gäller det framför allt i klimatfrågan, som är dyr och komplex, precis som processen för att få till ny kärnkraft. Där är svaret i regel att omställningspolitiken måste accepteras av väljarna, när någon undrar varför regeringen bedriver en politik som styr bort från målen.
Men i stället för att presentera visioner som löser den gröna omställningen, tillsammans med styrmedel som upplevs som effektiva och rättvisa för att öka acceptansen, ägnade många politiker valrörelsen åt att opinionsbilda åt andra hållet.
Därmed följde de inte bara den kritiska delen av opinionen. De var med och skapade den.
Läs mer:
Ledare: Svaret är enkelt – skolor måste stänga omedelbart
Ledare: Nu måste Ebba Busch vara ödmjuk
