Det var fina scener i Kiev i helgen, när ledarna för Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Polen besökte president Volodymyr Zelenskyj. Tillsammans hedrade de bland annat de soldater som stupat i försvaret mot den ryska invasionen och krävde en 30 dagar lång vapenvila, med början redan på måndagen.
Det är den här sortens enighet och beslutsamhet som många efterfrågat ända sedan den ryska fullskaliga invasionen. Om Ryssland inte går med på vapenvila väntar ytterligare sanktioner mot bland annat den ryska bank- och energisektorn.
Att Vladimir Putin motvilligt lyssnade på budskapet från Kiev är uppenbart. Varför skulle han annars ha kallat till en egen presskonferens mindre än ett dygn efteråt? Kanske hoppades han kunna kringgå talet om vapenvila med sitt framkastade förslag om direkta fredsförhandlingar i Istanbul på torsdag. När Zelenskyj svarade att han kommer att vänta på Putin personligen i Turkiet hamnade bollen emellertid åter i Kreml.
Ukraina vill att Ryssland ska sluta bomba, Ryssland kräver att Ukraina upphör att vara en oberoende, självstyrande stat.
Att parterna står långt ifrån varandra är en underdrift. Ukraina vill att Ryssland ska sluta bomba, Ryssland kräver att Ukraina upphör att vara en oberoende, självstyrande stat.
Om man lyssnade på Putins tal på segerdagen den 9 maj – när man firar att man ”vann” andra världskriget och ignorerar att det aldrig hade varit möjligt utan betydande hjälp från USA – är det tydligt att den ryska berättelsen om kriget i Ukraina har förändrats. Det som från början inte ens var ett krig utan bara en specialoperation för att hantera ett litet problem i närområdet har nu förvandlats till ett existentiellt krig mot nationens eviga fiender. Det understryker det som Europa nu äntligen har begripit, att dagens imperialistiska Ryssland är ett hot mot oss alla.
Den uppvisade europeiska enigheten i Kiev måste därför vara startskottet på något större än bara att fortsätta stå bakom Ukraina, hur viktigt det senare än är. Med en ny kansler i Berlin, och en avskaffad tysk skuldbroms, har Europa äntligen ett ledarskikt som både inser stundens allvar och strävar åt samma håll. Det kommer dock inte nödvändigtvis vara så länge. Redan 2027 försvinner Emmanuel Macron från Elyséepalatset.
Med ett Tyskland som äntligen kan mata igång sin och hela EU:s industrimotor finns en chans att faktiskt få till den försvarsindustriella upprustning som krävs.
Vi ser redan hur det europeiska maskineriet satt igång. Det historiska avtalet mellan Polen och Frankrike från i helgen om ökat samarbete om både försvars- och energifrågor kan bereda väg för ett utökat franskt kärnvapenparaply över östra Europa. Med ett Tyskland som äntligen kan mata igång sin och hela EU:s industrimotor finns en chans att faktiskt få till den försvarsindustriella upprustning som krävs.
För sanningen är att Europa hela tiden egentligen haft möjligheten att stå emot Ryssland. EU:s samlade bnp är nästan tio gånger större än Rysslands och vi lägger tillsammans redan betydligt mer på försvaret än vad ryssarna gör. Även utan USA, som vi tyvärr inte längre kan lita oss till på det sätt som vi gjort historiskt, kan Europa stå upp för sig själv. Låt oss hoppas att våra ledare nu äntligen insett det.
Läs mer:
Elias Rosell: Europa finansierar bomber mot Ukraina – hög tid att göra sig av med rysk energi
Max Hjelm: Fishman menar att Rysslands invasion är Europas fel – och har en poäng
