”De konservativa vet”, skrev Nathan Shachar på dessa sidor i februari 2023, ”att förändringar, särskilt stora förändringar, lätt leder till försämringar”. Hans text kritiserade att politiker som Donald Trump, Viktor Orbán och Benjamin Netanyahu, ”radikala cyniker som går bärsärkagång bland institutionerna”, hade mage att kalla sig konservativa.
Jag kan själv bli förbryllad över hur mycket dumheter, tölperier och bärsärkagång bland högst fungerande företeelser som begås i konservatismens namn bara i Sverige. En äkta konservativ är förstås artig och trevlig mot sina medmänniskor och skulle aldrig starta en trollfabrik för att tillverka förolämpningar.
En äkta konservativ skulle vårda miljön och vara existentiellt rädd om vårt kärva, isande svenska klimat. Han eller hon skulle inte dyrka nedsmutsande bullrigheter som bilar och fabriker. Och framför allt inte drömma om att flörta med nazism och fascism, de kanske minst konservativa rörelser som funnits.
En riktig konservativ är mer som författaren Frans G Bengtsson.
Frans G Bengtsson sitter i sitt bibliotek och skriver vers om Karl XII:s värja
År 1941, när Bengtsson ger ut första delen av sin vikingaroman ”Röde Orm”, rasar världskrig. Medan samhälle och litteratur präglas av modernism och folkhemsbygge skriver han essäer om merovingiska kungar och drottningar, franska medeltidspoeter och särskilt skickliga handtillverkare av snusdosor.
I en tid då diverse råmande Artur Lundkvist-rabulister i stor stil slår sönder språket och hyllar jazz, modern film och fabriker sitter Frans G Bengtsson i sitt gigantiska bibliotek och skriver formfulländad, rimmad vers om Karl XII:s värja och om musikanter som spelar under olika 1500-talsfälttåg ”tills av liljorna Toscana stod i blom”.
Bengtsson hade för att skona läsaren inga teser alls
I vår har författaren uppmärksammats med boken ”Frans G Bengtsson – Nya perspektiv på författaren till Röde Orm” (Bokförlaget Stolpe). Den är en kulturgärning bestående av fyra essäer som gör nedslag i Bengtssons skrivande och liv, och den tydliggör hur vår samtid, vårt kulturliv, saknar litteratörer av hans art.
”Som lyriker framträder Frans G Bengtsson med viss panasch, med en utmanande otidsenlighet som fick hans kritiker att morra”, skriver bokens redaktör Svante Nordin.
Inte heller i Frans G Bengtssons historiska skrivande hade han stort behov av att följa med tidsandan och uppfostra publiken. I sina essäer och biografier la han sällan fram någon spännande amerikansk trendforskning för att stötta sina politiska teser. Bengtsson hade för att skona läsaren inga teser alls:
”Hans diktnings uppgift var att skapa konst, inte en bättre människa”, konstaterade Eva Hættner Aurelius, professor eremita i litteraturvetenskap i Lund, nyligen vid ett seminarium om boken.
Snarare än politiska svängningar och ”strukturer” fascinerades berättaren Bengtsson av individer, av stora män och kvinnor, av gestalter som grep historien i flykten och omformade den. Men inte heller där blev hans konservatism nödvändigtvis besvärande och framför allt inte vulgär.
Han läste och skrev historien som man läser en äventyrsroman
Han skrev förvisso en biografi om Karl XII, men den var så ideologiskt bångstyrig att den aldrig översattes i Hitlertyskland. Han gick förvisso till litteraturhistorien med en roman om vikingar, men där figurerar judiska och muslimska karaktärer som väger väl så mycket som de nordiska, skäggiga blodkorvsdyrkarna.
Han hatade, som varje konservativ värd namnet, nazismen med passion.
Bengtsson läste och skrev historien som man läser en äventyrsroman; så innehöll hans 5 000 volymer tjocka bibliotek heller inte bara tung referenslitteratur utan också svärdsvingande hjältar skapade av Alexandre Dumas, Walter Scott och James Fenimore Cooper.
Forskningen har, skriver Lundaforskaren Matthew Norris i boken, beskrivit Frans G Bengtsson som ”ett relativt anakronistiskt och i högsta grad besvärande inslag i den svenska litterära modernismen”. Allt jag kan tänka vid läsningen är: Milda makter, vad sådana skulle behövas i dag, i alla tider av konformism och ängslan.
De är lika fascinerade av de stora gestalterna som ointresserade av samtidskorrekta moralkakor
Men kanske finns de redan, i viss välmåga. Peter Englund kan sägas tillhöra något av en Frans G Bengtsson-skola i sin förmåga att bejaka historiens doft av äventyr. Så är han också oerhört läst.
Också världens största och bästa historiepodd, brittiska ”The rest is history”, berättar på ett sätt som liknar Bengtssons. De två programledarna, historikerna Dominic Sandbrook och Tom Holland, är spränglärda, välformulerade och inte minst roliga. De är dessutom lika fascinerade av de stora gestalterna som ointresserade av att slå sin publik i huvudet med samtidskorrekta moralkakor.
Man får fascineras av Cortez, conquistadorerna och aztekerna för deras egen skull och måste inte samtidigt impregneras av vad deras sammandrabbningar säger om vit överhöghet.
”Att kritisera (den franska författaren Jean) Froissart därför att han är Froissart och inte en sedig modern historiker är ungefär detsamma som att ställa honom tillrätta därför att han är född 1338 och inte 1838”, skriver Frans G Bengtsson i en essä i samlingen ”Silversköldarna”.
Se där ett konservativt motto för en tid när så mycket energi går åt på att anklaga gammal kultur för att den är skamligt omedveten om våra egna, upplysta och oerhört framstegsvänliga värderingar.
Fotnot: ”Sedig” betyder enligt Saol ”foglig, lydig” och används i synnerhet om hästar.
