”Det spelar ingen roll om man vinner eller förlorar valet. Man måste ändå kämpa så in i helvete.”
Så ska Donald Trump ha sagt efter presidentvalet 2020, enligt den särskilde åklagaren Jack Smith vars inlaga om Trumps agerande efter förlusten blev offentlig i förra veckan.
Tajmingen är fascinerande. På fredag är det stor premiär för ”The apprentice”, filmen som skildrar den unge Trump som klättrande fastighetsmagnat i 1970-talets New York. En naturkraft av blond ambition vars lycka är gjord när han kopplar sin vagn på expresståget Roy Cohn.
Cohn är en av den amerikanska politikens grå eminenser, en demonadvokat som först visade upp sig i de beryktade McCarthy-förhören mot påstådda kommunister på 1950-talet. I ”The apprentice” ger han Trump, som Gud till Moses, tre budord: Anfall! Förneka allt – medge inget. Även om du förlorat – utropa dig till segrare.
Nu, femtio år senare, fortsätter Trump att använda strategin. Det spelar ingen roll om jag förlorat, säger han, jag är ändå vinnaren. Efter debatten mot Kamala Harris, där de flesta såg honom som överkörd, konstaterar han obekymrat: Jag vann. Alla säger att jag vann.
De unga är mest pessimistiska, de har genomlevt två finanskriser och en pandemi.
Själv är jag fascinerad över att Donald Trump får så många kristna röster. Vem är mindre kristen är han, en man som är komplett ointresserad av sin nästa, som konstruerar sina egna regler, oberoende av vad alla andra ser som sant?
”Du skapar din egen verklighet”, säger Cohn i filmen inför Trumps beundrande ögon, ”sanningen är formbar”. Men är det något som definierar kristen tro så är det övertygelsen om att det finns en verklighet. ”Jag är vägen, sanningen och livet”, säger Jesus, inte att han är en sanning bland många.
Jag tänker på Donald Trumps nihilism, hans personliga regelbok, hans förnekande av det objektivt riktiga, när jag ser en annan film, Folke Rydéns nya dokumentär ”Ödesvalet” (SVT Play). Rydén träffar samma amerikanska väljare som han gjort genom nio presidentval, en del är sig likt, annat blir aldrig sig likt igen.
De unga är mest pessimistiska, de har genomlevt två finanskriser och en pandemi. Politikerna bara ljuger, tycker de. ”Det är ett mer uppgivet Amerika”, konstaterar Rydén.
Och det är klart att apatin ökar när kandidaterna inte ens vill erkänna det som är sant, när de konstruerar sin egen verklighet och kallar den verkliga verkligheten ”fake news”. Den apatin är ingen bieffekt av Trumps deliriska lögner, de är själva syftet, man ska bli så utmattad av alla olika versioner av sanning att man själv slutar tro att sanningen finns.
Läs också:
Annika Ström Melin: Envåldshärskarnas övergrepp ska inte betalas med EU-pengar
Liza Alexandrova-Zorina: Hur har den ”oberoende” dokumentärfilmaren ens hamnat vid den ryska fronten?
