Det är bedrägligt paketerat, det socialdemokratiska förslaget om 35 timmars arbetsvecka, lanserat av bland andra ex-ministern Annika Strandhäll på DN Debatt i förra veckan. En ett år lång studie med 5 000 deltagare ska genomföras för att reda ut effekten på hälsa och produktivitet – som om man vore särskilt intresserade av siffror och empiri.
För vad kan en sådan studie komma fram till? Rimligtvis samma sak som många liknande som gjorts. Deltagarna brukar svara att de gillar att arbeta mindre. Särskilt mycket om effekterna på samhällsekonomin och statens finanser lär den inte ha att säga.
Men av sådant är man inte särskilt intresserade. När Svenskt Näringsliv presenterar beräkningar om att det hela skulle kosta 8 procent av bnp per år på sikt så avfärdas det som ”skräcksiffror”. Några egna har man emellertid inte att erbjuda.
Och ändå har man redan bestämt sig: Studien är inte ett underlag för att avgöra om arbetstidsförkortningen ska genomföras, utan bara en dekoration.
Det är lite som när högern lanserade stora skattesänkningar på 90-talet. Man brydde sig inte om att finansiera kalaset i sina budgetar eftersom dynamiska effekter skulle betala för det.
Strandhäll och Co antar att minskade sjukskrivningar och ökad produktivt skulle göra att det hela betalar för sig själv. Det är lite som när högern lanserade stora skattesänkningar på 90-talet. Man brydde sig inte om att finansiera kalaset i sina budgetar eftersom dynamiska effekter skulle betala för det.
Att en generell arbetstidsförkortning skulle vara dyr är i sig inte ett skäl att avstå. Partier kan föreslå dyra reformer för att de för med sig andra nyttor. Men då är det brukligt att räkna på kostnaderna och att ställa dem mot andra prioriteringar.
De kommande tio åren krävs stora investeringar i klimatomställningen. Försvaret ska rustas upp. Det talas om att staten ska låna stora summor för ändamålet. Ska vi då samtidigt ta ökad ledighet på krita?
Betyder detta att vi för alltid ska jobba lika mycket? Så klart inte. Mycket har hänt sedan 40-timmarsveckan infördes 1973. Vi har fått en extra semestervecka. Betald föräldraledighet har gått från 6 till 16 månader.
En annan sak som skett sedan 1973 är att vi flyttat oss snabbt från industri- till service- och informationssamhället. Människors arbete och arbetsplatser ser mer olika ut. Generella lösningar passar sämre. Tack och lov är Sverige välsignat med en partsmodell som är unikt anpassad för sektorsspecifika lösningar. Den har visat sig fungera väl just när det gäller att korta arbetstiden – i många delar av ekonomin är arbetsveckorna redan mindre än 40 timmar.
Men så var det välfärdsarbetarna. Visade inte sommarens vårdstrejk på begränsningarna med att förhandla sig fram?
Om S vill korta arbetstiden i vård- och omsorgsyrken skulle man kunna göra det i de kommuner och regioner man är med och styr. Inser man att det är dyrt för dem att klara själva skulle man kunna driva att staten ska betala det.
Det är i så fall svårt att skylla på Svenskt Näringsliv och deras skräcksiffror. Fackets motpart var Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), där Annika Strandhälls partikamrat Anders Henriksson är ordförande.
Om S vill korta arbetstiden i vård- och omsorgsyrken skulle man kunna göra det i de kommuner och regioner man är med och styr. Inser man att det är dyrt för dem att klara själva skulle man kunna driva att staten ska betala det.
Det skulle också kosta en del, men vara billigare än en arbetstidsförkortning för alla – och nå dem som verkligen går på knäna.
Förslaget om en generell arbetstidsförkortning är ännu bara på idéstadiet. S partistyrelse och kongress ska ta ställning i höst. De har goda skäl att lägga det i papperskorgen, för det vore inte bara kostsamt för Sverige – utan också för Socialdemokraterna.
Det finns nämligen inget Ulf Kristersson hellre vill, i kampen om storstädernas liberalt sinnade ”Magdamoderater”, än att dänga Magdalena Andersson i huvudet med Vänsterpartiet med den ena handen – och ett vänsterpartistiskt arbetstidsförkortningsförslag med den andra.
Läs också:
DN:s ledarredaktion: Rädda surströmmingen, KD – den är en svensk tradition
DN:s ledarredaktion: Regeringens kärnkraftsplan är en enda enorm glädjekalkyl
