Det säkraste sättet för en rektor att slippa kritik är att byta jobb. I alla fall från skolor där det finns barn som behöver särskilt stöd, vilket är de allra flesta.
Om hjälpen inte sätts in i tid riskerar kommunen att tvingas betala skadestånd till eleven. Det står klart sedan i mitten av juni.
Då dömde Högsta domstolen Malmö stad att ersätta en pojke som inte hade fått det stöd som han behövde för att klara skolan, trots att det fanns en utredning som visade vilka behov han hade. Att eleven då ännu inte hade fått sin autismdiagnos var oväsentligt. Det avgörande för vilket stöd som ska sättas in är om barnet når kunskapskraven – annars är det enligt domstolen diskriminering. Och det gjorde han inte.
Av utgången skulle man kunna dra slutsatsen att en rektor som vill ta det säkra före det osäkra hellre ska sätta in särskilt stöd en gång för mycket än en gång för lite. Särskilt eftersom det finns flera tidigare domar som slagit fast att enskilda elever inte får nekas särskilt stöd med hänvisning till kommunens ekonomi eller skolans budget.
Men kortsiktigt är det snarare tvärtom. En rektor som snålar med stödet blir mer populär än den som tar höjd. Det fick nyligen skolchefen Malin Rimmö i Jämtland erfara.
Hur ska skolledare göra, om de inte vill riskera att bryta mot lagen?
När hon ålades ett sparbeting inför 2024 som gjorde att plus och minus bara gick ihop om hon drog ner på antalet assistenter – och därmed skulle tvingas peka ut vilka av hennes elever som inte skulle få extra stöd – bestämde hon sig för att strunta i budgeten och planera personalstyrkan utifrån verksamhetens behov. Alternativet hade, enligt henne, varit att bryta mot skollagen.
Men trots att hon hade juridiken på sin sida ledde agerandet inte till några rungande applåder från kommunen, med hyllningar om att hon räddat förvaltningen från domstolsprocesser. I stället kallades hon upp till personalchefen och fick en erinran, medan ledande kommunpolitiker förklarade att det var viktigt med budgetdisciplin och att en rektor inte bara har en skollag att följa, utan även en kommunallag.
Till det kan läggas att det därutöver finns en arbetsmiljölag, där en skolchef är ansvarig för att de anställda mår bra – vilket illustrerar rektorernas dilemma.
Om de sätter in tillräckligt med stöd riskerar de att kallas upp till kommunkontoret och få skäll. Om de inte gör det kan huvudmannen ställas inför rätta.
Många rektorer är alltså fast i en olöslig ekvation, som det är politikens ansvar att lösa: Hur ska skolledare göra, om de inte vill riskera att bryta mot lagen?
