Det finns riktiga skillnader mellan den politiska högern och vänstern. Som synen på skatter och bidrag, vinster i välfärden och företagens villkor.
Och så finns det konstruerade konflikter. Som att kärnkraft är höger och vindkraft vänster, och att det pågår en politisk strid mellan olika trafikslag: vänstersympatisörer cyklar medan högerväljare kör bil. Detta trots att den typiske cyklisten inte är en miljöpartistisk aktivist, utan en vanlig väljare som framför allt röstar på M, S eller SD – och de allra flesta vill bara ha fossilfri el.
Om slitningen mellan bilar och cyklar, eller kärn- och vindkraft, hade stannat vid fiktiva gräl hade situationen kunnat ignoreras. Men en falsk motsättning kan skapa verkliga problem.
Därför måste högern ”fatta att cykling inte är vänster”, som bland annat Per Ankersjö uttrycker saken (Aftonbladet 29/5). Han är före detta centerpartistiskt stadsmiljöborgarråd och författare till den nya Timbro-rapporten ”Frihetsmaskinen – Så kan borgerligheten ta tillbaka cykelfrågan”.
Där förklarar han att det är en dålig utgångspunkt att känslomässigt favorisera ett visst fordon. I stället förespråkar han rationella argument för att underlätta framkomligheten i städer som ofta präglas av bilköer och här finns det mycket som talar för cykeln. Samhällsekonomiska analyser visar att varje satsad krona på cykelvägar ger mångdubbelt tillbaka, är bra för folkhälsan, minskar bullret och leder till bättre stadsmiljö.
Politiker som ser till samhällets bästa bör jobba för att överbrygga konflikter mellan både energi- och trafikslag – inte blåsa upp dem.
Men framför allt vädjar Ankersjö till hela borgerligheten att inte spä på motsättningen mellan bilister och cyklister – även om det kanske ger några ryggdunk – eftersom det bidrar till klyftor och försvårar genomförandet av en evidensbaserad trafikpolitik. Det enklaste sättet att minska trängseln i rusningstid är nämligen att bygga bra och säkra cykelbanor.
Då väljer fler cykeln, vilket underlättar både för den som tar sig fram på två respektive fyra hjul. En cyklist mer innebär en potentiell bilist mindre, vilket ökar utrymmet för den som är beroende av bilen. Att Riksrevisionen nyligen bestämde sig för att granska förutsättningarna för cykeltrafik, bland annat eftersom infrastrukturen är bristfällig och osammanhängande, är därför utmärkt.
Samma lose-lose som när cykel ställs mot bil uppstår när politiker höjer kärnkraft till skyarna och förkastar vindkraft eller vice versa. Det bromsar utbyggnaden av både kärn- och vindkraft, eftersom bristen på uppgörelser genererar osäkerhet hos investerarna i en tid när både näringsliv och experter är överens om att Sverige behöver båda energislagen. Resultatet blir en ökad risk för elbrist och lägre tillväxt, vilket inte gynnar någon.
Därför bör den politiker som ser till samhällets bästa jobba för att överbrygga konflikter mellan både energi- och trafikslag – inte blåsa upp dem. Då hindras de långsiktiga lösningar som Sverige behöver.
Det är knappast målet för den som ger sig in i politiken.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Vad har ökad antisemitism, smarta dieter och SD-väljare gemensamt?
DN:s ledarredaktion: Alternativ för Tyskland – för dig som gillar naziskandaler och misstänkta ryska spioner
