I Svenska Dagbladet slog man i veckan på stora trumman för ”Sveriges mest hälsosamma stadsdelar”. Dessa friskuskvarter låg bland annat på sydöstra Södermalm i Stockholm, i Majorna i Göteborg och på Möllevången i Malmö.
Vid den upplysningen var det lätt för den med en smula kunskap om den sociala och ekonomiska bakgrunden till ohälsa att skaka på huvudet. I de områdena är invånarna nämligen både betydligt mer högutbildade och välbeställda än i landet i stort. Att vara rik och ha en universitetsexamen gör folk friskare, så varför väljer inte alla bara att vara det och bo nära andra med liknande situation?
Studien som artikeln byggde på var dock smartare än så. Det är HSB som låtit ett analysföretag titta på hur boendemiljön påverkar människors beteende, vilket i sin tur påverkar hälsan. Brist på fysisk aktivitet utgör som bekant en betydande risk för ohälsa, det gäller såväl ryggproblem och hjärt- och kärlsjukdomar som olika psykiska besvär. Och några timmars motion i veckan, som många svenskar ägnar sig åt, räcker nästan aldrig för att väga upp ett stillasittande vardagsliv.
Inte heller hjälper det att moralisera över alla soffpotatisar, när miljön de lever i inte sällan aktivt motarbetar fysisk rörelse. Det handlar inte bara om hissar, hemleveranser och praktisk parkering utanför dörren, utan också om hur mycket stadsbyggnad de senaste 70 åren utgått från bilen som primat.
Miljöer som byggts med bilars och bilisters behov i första rummet leder per automatik till att människor där rör sig mindre för egen maskin. Vägar som är byggda primärt för bilar blir mindre trevliga att gå på än gator där alla trafikslag samsas. Stadsplanering som utgår från bilismen blir glesare, så att avstånden blir för långa för en promenad. Och när de flesta hänvisas till bilen gör avgaser och partiklar från asfalten i sig att miljön blir mindre hälsosam.
Miljöer som byggts med bilen i första rummet leder till att människor där rör sig mindre.
Forskningen som rapporten hänvisar till är fascinerande specifik. Det som krävs för att människor själva ska välja att gå eller cykla är tillräckligt hög befolkningstäthet och närhet mellan korsningar i gatnätet. Ett område med tillräckligt tät befolkning ger ett större utbud av service, så att man kan gå och handla snarare än ta bilen till ett köpcentrum. För att nå dit behövs dock inte höga hus, traditionella engelska radhusområden med små trädgårdar har exceptionellt hög befolkningstäthet. I ett klassiskt gatnät är det sedan enkelt att ta sig från en punkt till en annan utan att tvingas gå långa omvägar. Det behövs också täthet mellan kollektivtrafikhållplatser, så att man kan ta bussen hyfsat nära dit man ska och gå sista biten. Den sista punkten är närhet till grönska, med fler parker och grönområden blir människor mer benägna att röra på sig.
Det här beskriver i stort sett de grönare delarna av den klassiska staden, där de tre vinnande hälsoområdena också ligger. Här kommer vi dock tillbaka till frågan om vilka som bor där. För efterfrågan på den här sortens boendemiljöer är ofantligt mycket högre än tillgången. Det har gjort att priserna där drivits upp till nivåer som utesluter alla utom ett fåtal välbeställda. Att tillgången är så låg beror i sin tur på att vi knappt byggt den sortens miljöer på mer än ett halvt sekel. De nybyggda områden som kvalar in, som Liljeholmskajen i Stockholm, är också för dyra för de allra flesta.
När många nu talar om behovet av ett nytt miljonprogram för att lindra den tilltagande bostadsbristen är det centralt att det här perspektivet finns med. Hälsosamma boendemiljöer kan inte vara ett privilegium för de rika.
Läs också:
DN:s ledarredaktion: Gängen kommer inte att knäckas förrän den svarta svanen är nackad
DN:s ledarredaktion: Världen måste vaccinera mer och fler
