På måndagen presenterade försvarsminister Pål Jonsson det senaste stödpaketet till Ukraina, det 17:e i ordningen. I paketet ingår bland annat luftvärnsrobotar, mer ammunition till de stridsfordon 90 vi redan donerat, stridsbåt 90 och upphandling av reservdelar till Jas Gripen för att förbereda för att senare kunna skicka ner Jas-plan. Sverige är i dag på sjätte plats av de länder i världen som gett mest till Ukraina, sett till andel av bnp.
Ännu viktigare än stödet är kanske Jonssons tydlighet med att vi inte sätter upp några begränsningar för hur ukrainarna får använda de vapen vi bistår med. Som försvarsministern säger så utövar Ukraina enbart sin rätt till självförsvar, helt i enlighet med internationell lag. För att göra det behöver de kunna skjuta in i Ryssland. Man önskar att andra av världens ledare var lika klartänkta.
Regeringen gör en fascinerande logisk kullerbytta när den argumenterar för ”teknikneutralitet” – att alla kraftslag ska bära sina egna kostnader – samtidigt som den planerar att lägga hundratals skattemiljarder på kärnkraft.
För regeringen förstår vad Ukraina, och hela Europa, står inför. Hotet från Ryssland är existentiellt och gäller oss alla. Samma förståelse verkar tyvärr inte finnas när det gäller andra stora utmaningar.
● För hur ska man annars tolka att regeringen aktivt motverkar chanserna att nå de egna klimatmålen? Beslutet att avskaffa flygskatten, som tillkom för att flyget i likhet med andra transportsätt skulle bära sina egna klimatkostnader, är bara det senaste exemplet i raden.
● Inte heller energifrågan verkar tas på allvar. Enligt regeringens egen energiproposition ska Sverige till 2045 producera dubbelt så mycket el som i dag. Men i stället för att inse att det kommer att kräva kraftig expansion av både kärnkraft och vindkraft har högern fastnat i ett kulturkrig om terrawatt-timmarna. Att avskaffa det statliga ansvaret för kablarna har i realiteten stoppat utbyggnaden av havsbaserad vindkraft. Regeringen gör en fascinerande logisk kullerbytta när den argumenterar för ”teknikneutralitet” – att alla kraftslag ska bära sina egna kostnader – samtidigt som den planerar att lägga hundratals skattemiljarder på kärnkraft.
Förslaget att ersätta kommuner som säger ja till vindkraft är utmärkt, men givet att det inte ens fick föreslås i utredningen som kom förra året känns politiken instabil.
Med det aktiva valet att inte kompensera kommunerna för inflationen bäddade regeringen i stället för de värsta neddragningarna i skolan på 30 år.
● Även i kampen mot gängen, en annan ödesfråga, har helhetsperspektivet kantrat till förmån för sorglig ensidighet. Hårdare straff och ökade resurser till polisen i all ära, men oavsett hur nödvändiga den sortens åtgärder kan vara så ger de bara tillfällig lindring. Även om vi skulle få fast och lagföra alla nu aktiva gängkriminella kommer våldet fortsätta om vi inte också lyckas stoppa nyrekryteringen.
● Där är skolan en nyckelfaktor, som den framgångsrika danska gängbekämpningen visar. Med det aktiva valet att inte kompensera kommunerna för inflationen bäddade regeringen i stället för de värsta neddragningarna i skolan på 30 år. Lägg dessutom till oförmågan att hantera den ökande skolojämlikhet som friskolereformen har fört med sig.
– Få politikområden kräver lika mycket strategisk långsiktighet som infrastruktur. Konsekvenserna av att försumma den basen kommer inte på en gång – vilket gör att politiker länge kan välja bort sådana satsningar till förmån för roligare valfläsk – men när järnväg, elnät och avloppssystem till sist slutar fungera, då fungerar ingenting. Återkommande ser vi tecken på att Sverige kommit obehagligt nära den punkten. Den nuvarande regeringen är sannerligen inte ensamt ansvarig för det som varit, men det är där makten ligger att göra något just nu.
Ulf Kristersson är i halvtid som statsminister. I regeringsdeklarationen talade han visserligen om både infrastruktur och klimat, men hittills har det bara varit ord. Ska han fortsätta blunda för det som måste göras, eller kommer klarsyntheten i utrikes- och försvarspolitiken få stå modell för en ny syn också på andra avgörande frågor?
Läs mer:
Susanne Nyström: Utrikesminister är en tjusig post – men hur mycket makt kommer hon att ha?
Max Hjelm: Alex Schulman har fel när han kritiserar Billström
