Minst tolv barn dödades, ytterligare ett 20-tal personer skadades. Det blev det fruktansvärda resultatet när en missil i lördags slog ner på en fotbollsplan i den drusiska staden Majdal Shams på det av Israel kontrollerade Golanhöjderna.
Hizbollah förnekade ansvar, men Israel konstaterade att raketen skjutits från Libanon och var av en typ som används av terrororganisationen.
På tisdagskvällen kom svaret. Ett bostadshus i Beirut angreps, måltavla var Hizbollahbefälet Fouad Shukr, militär rådgivare till organisationens högsta ledare. Enligt Israel dödades han – något som Hizbollah inte bekräftat. Åtminstone tre personer omkom och tio personer skadades enligt libanesiska myndigheter.
På onsdagsmorgonen dödades sedan Hamas politiske ledare Ismail Haniya i Iran, där han närvarat vid installationen av landets nye president. Israel har inte tagit på sig attacken, men det råder knappast några tvivel i ansvarsfrågan.
Iran lovar att Israel ska få betala ett högt pris. Också Hizbollah hotar med vedergällning. Risken för ett storkrig i regionen ökar, konstaterar en rad bedömare.
Det må vara sant, men ett sådant är som den amerikanske utrikeministern Antony Blinken konstaterar heller inte oundvikligt. Såväl Iran som Hizbollah kommer säkert slå tillbaka. Men vill man inte eskalera behöver man inte göra det. Så sent som i våras lyckades Iran och Israel utbyta slag utan att tappa kontrollen.
För på randen till ett fullskaligt krig som involverar Israel och Iran har regionen i princip varit sedan oktober förra året. Att ett sådant inte utlösts beror ytterst på att ingen verkar vilja ha ett sådant.
I grund och botten är det svårt att se de senaste dagarnas israeliska attacker som en vildsint upptrappning. Hizbollah har i snart ett år skickat raketer över gränsen på ett sätt som tvingat tusentals israeler att lämna sina hem. Tolv drusiska barn dödades alltså i helgen. Israel slog visserligen till djupt inne i Libanon – men det handlade inte om någon urskiljningslös hämnd, man riktade in sig på en militär ledare med ansvar för Hizbollahs attacker. Ismail Haniya är i sin tur en av de huvudansvariga för Hamas avskyvärda attack den 7 oktober.
Också terrorledare ska ställas inför rätta för sina brott. Men i militära termer är detta knappast oproportionerliga svar.
På det sättet utgör de snarast en kontrast mot det som sker i Gaza. Kriget där är en respons på terrorattacken den 7 oktober och riktar sig mot Hamas. Insatserna pågår dock både på ett sådant sätt och med sådan omfattning att de civila offren blir oerhörda. Enligt FN har över 35000 människor dött till följd av kriget. Stora delar av Gaza är drabbat av svält.
En vapenvila – som innebär att Hamas gisslan släpps och nödhjälp kommer in till Gazas civila – är nödvändig. Förhandlingar har pågått under lång tid och var enligt amerikanska uttalanden förra veckan nära att gå i mål. När risken för storkrig nu ökar minskar samtidigt chanserna att en vapenvila ska komma till stånd.
På det sättet är människorna i Gaza och de israeler som fortfarande hålls som gisslan de senaste dagarnas stora förlorare. Vinnare är egentligen bara Hamas.
För på randen till ett fullskaligt krig som involverar Israel och Iran har regionen i princip varit sedan oktober förra året. Att ett sådant inte utlösts beror ytterst på att ingen verkar vilja det.
Ingen utom Hamas, vars högsta mål aldrig har handlat om palestiniernas väl och ve – utan om egen makt och att orsaka israeler största möjliga skada.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Netanyahu är ett hot mot både palestinska liv och israelisk demokrati
DN:s ledarredaktion: Något är ruttet bland Malmös Palestinaaktivister
