Inom välfärden kan egentligen allt relevant kokas ned till en enda fråga: Gör förslaget verksamheten bättre?
Är svaret nej bör politikerna tänka ett varv till. Om verksamheten dessutom inte blir billigare och beslutsfattarna inte har anställda inom skola, vård och omsorg med sig, är det ett tecken på att de tänkte fel från början.
Lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare vet i regel vad som krävs för att allt ska flyta på så bra som möjligt och vad som sätter käppar i hjulen.
Men som bekant är lyhördhet inte Tidöpartiernas bästa gren. Det blev extra tydligt i onsdags när medlemmar i fackförbund som organiserar medarbetare i välfärden – som Sveriges Lärare, Kommunal och Vårdförbundet – protesterade mot den så kallade angiverilagen på Sergels torg i Stockholm.
Orsaken till det kan sammanfattas med budskapet på Segels torg: ”Vi är inga gränspoliser”.
Lagen går ut på att alla som arbetar i offentlig sektor ska vara skyldiga att ange papperslösa personer, inklusive barn, till polisen och Migrationsverket. Och en utredare kommer att överlämna förslag på hur den kan genomföras till regeringen i slutet av november.
Initiativet motiverades i fjol av dåvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) med att det är oerhört viktigt ”att vi har ett offentligt Sverige som drar åt samma håll”, vilket är ett ihåligt argument. Särskilt eftersom många anställda i så fall skulle bryta mot den egna kårens yrkesetik, då de som jobbar i skolan och sjukvården alltid ska ha elevens eller patientens bästa för ögonen.
Deras uppdrag är inte att vara verktyg för att verkställa regeringens politik inom andra områden, som migration, vilket både tar tid från annat och skapar etisk stress. Orsaken till det kan sammanfattas med budskapet på Segels torg: ”Vi är inga gränspoliser”.
Frågan är faktiskt om någon politisk reform har haft mindre stöd än angiverilagen, bland de anställda som är direkt berörda. Det skulle möjligtvis vara ett av regeringens andra ogenomtänkta förslag: slopad rätt till avgiftsfri tolk för personer som bott i Sverige i ett visst antal år.
Det vill säga ökade kostnader – med sämre vård.
Nyheten presenterades i Tidöavtalet och bara någon vecka senare protesterade tio fackförbund inom vården mot att ett genomförande hotar patientsäkerheten (DN Debatt 21/10 -22). Även här menar professionen att förändringen kommer att leda till ökad etisk stress, eftersom tolkarna är lika mycket på plats för sjukvårdspersonalens skull som för patientens. Och som många påtalade när Region Blekinge bestämde sig för att ”gå före” och införa en tolkavgift riskerar språkförbistringar att leda till längre läkarbesök och fler undersökningar. Det vill säga ökade kostnader – med sämre vård. Och beslutet upphävdes nyligen av förvaltningsrätten.
Går man tillbaka till grundfrågan – gör förslaget verksamheten bättre? – är svaret kring tolkavgifter alltså ett tydligt: nej. Samma sak gäller angiverilagen, som kommer att försvåra för välfärdsanställda att utföra sina arbetsuppgifter på bästa möjliga sätt.
Det vet landets lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare. Det är politikerna som bör tänka ett varv till.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Välkommen till en helt vanlig nyhetsvecka i skolskandalernas Sverige
DN:s ledarredaktion: SD:s rötter är i vit makt-rörelsen – men det får man väl inte säga i det här landet
