Tidöpartierna är väldigt förtjusta i idén om ett bidragstak. Senast den 1 december ska en utredare presentera en modell för att ingen ska kunna få mer pengar från olika sorters bidrag än från arbete. Allt enligt principen att det alltid ska löna sig att jobba.
Vid en första anblick låter det smart. Givetvis ska den som knegar få mer än den som ligger på soffan, är det lätt att tänka.
Men i praktiken vore det en usel reform.
För vilka är det som kommer att slå i taket och få sänkt standard? Långt ifrån alla, till skillnad från vad det kanske framstår som.
Medan ensamstående utan barn blir kvar på samma nivå som nu kommer flerbarnsfamiljerna tvingas ta hela smällen.
Medan ensamstående utan barn blir kvar på samma nivå som nu kommer flerbarnsfamiljerna tvingas ta hela smällen eftersom försörjningsstödet – som förr hette socialbidrag – växer för varje person som ingår i hushållet. Det är familjer med många barn som kan få barn-, bostads- och socialbidrag på ett sätt som gör att det ser ut som att bidragen staplas på varandra, trots att det är tvärtom.
Varje krona som kommer från andra bidrag räknas av från socialbidraget, som ska garantera att alla har en skälig levnadsnivå. Det betyder att den totala bidragssumman inte är godtyckligt satt, utan noggrant uträknad utifrån en enda sak: Hur mycket pengar som behövs för att varje individ i familjen ska få det mest nödvändiga. Det vill säga för att kunna köpa vettig mat och varma vinterkläder, och slippa bo så trångt att tonåringarna inte kan läsa läxor i lugn och ro.
Det här upplägget – att socialbidraget anger lägstanivån som alla medborgare ska ha – gör att man inte kan införa ett tak som kapar flera tusenlappar i månaden från barnrika familjer utan att det får orimliga konsekvenser. För resultatet blir inte att föräldrarna får skippa besöket i djurparken eller på leklandet. Den sortens lyx är för länge sedan borta, om den någonsin funnits.
Barnfamiljerna kommer att gå från skälig till oskälig levnadsstandard.
I stället innebär det att familjerna kommer att gå från skälig till oskälig levnadsstandard, med fler barn i för tunna kläder på vintern – som kommer till skolan utan att ha ätit frukost.
Är det vad regeringen vill? Svaret är faktiskt nej.
Tidökoalitionen har, i enlighet med praxis, höjt riksnormen för försörjningsstödet vid varje årsskifte. Vidare slog arbetsmarknadsminister Mats Persson (L) nyligen fast att det är en styrka att vi i Sverige har ett yttersta skyddsnät som gör att man får en bostad, kan sätta mat på bordet och leva på det stöd man får från det offentliga (SvD 3/11).
Det är raka motsatsen till bidragstak (som Persson dock säger sig stå bakom).
Med det sagt vore det inte bara moraliskt fel att införa ett bidragstak i ett välfärdsland, som bör se till att alla medborgare har en acceptabel standard. Det vore dessutom sällsynt dålig tajming att göra det just nu.
Ett bidragstak fungerar inte om alla även framöver ska få äta sig mätta.
Dels eftersom SCB tidigare i år meddelade att rekordfå lever på bidrag och sociala ersättningar, som sjukpenning, a-kassa och socialbidrag – förra året var siffran den lägsta sedan mätningarna började 1990. Dels eftersom tanken med reformen är att sämre villkor ska få fler att gå från bidrag till arbete, samtidigt som Finanspolitiska rådet menar att det som saknas för att arbetslösa ska göra den resan inte är incitament, utan utbildning och rätt kompetens.
Det visar hur ogenomtänkt idén med ett bidragstak är. Det planeras i en tid när historiskt få lever på bidrag. Det löser inte problemet med arbetslöshet som det är tänkt att lösa. Och – framför allt – fungerar det inte om alla även framöver ska få äta sig mätta.
