Föreställ dig följande: Du är 15-16 år och ska välja gymnasieutbildning. Det kräver att du sållar bland program och skolor.
En yrkesutbildning inom el, restaurang eller vård står mot de populärare alternativen ekonomi, natur och samhällsvetenskap.
Till det kommer skolvalet: kommunal eller fristående huvudman? Nära hemmet eller mitt i stan?
Vad vill du? Och vad räcker betygen till?
Här finns inga givna svar. Ytterst är det ungdomarna som med stöd av sina föräldrar och grundskolans studie- och yrkesvägledare måste bestämma i vilken riktning deras första steg i yrkeslivet ska gå.
Väl på plats är det elevernas ansvar att anstränga sig för att klara kurserna, medan statens och kommunernas är att garantera skolornas kvalitet så att alla val är bra och att inget leder till en återvändsgränd.
Problemet är att samhället inte lever upp till sin del av kontraktet.
Hade det gjort det hade veckans skolskandal aldrig hänt. I tisdags meddelade Skolinspektionen att den från och med i sommar stänger en gymnasieskola i Täby. Anledningen är bland annat att elever genomgående haft för lite undervisningstid och drygt tio stycken har inte kunnat ta en gymnasieexamen eftersom huvudmannen avstått från att anordna en obligatorisk kurs i moderna språk.
Att återkalla tillståndet låter som ett självklart beslut. Men det hjälper inte tonåringarna som tvingas starta sina vuxenliv i uppförsbacke och som med facit i hand antagligen önskar att de hade valt en annan skola.
Det ringar in ett annat problem: Gymnasievalet utgår från att elever kan göra självständiga och välinformerade val. Men en ny avhandling visar att det är tufft för nyanlända att välja bland utbildningarna, bland annat eftersom de ofta inte kan få hjälp av sina föräldrar. Det innebär att de till stor del är hänvisade till gymnasieskolornas egen marknadsföring, vilket gör det svårt att jämföra alternativen då budskapen är utformade för att locka elever.
Om du hade varit 15-16 år och i färd med att välja gymnasieutbildning – hade inte du då bara velat välja mellan goda alternativ?
Givetvis är det inte bara nyanlända som drabbas. Underskottet av neutral information slår mot alla – särskilt de som saknar stöd hemifrån – eftersom det i princip är omöjligt att få en överblick. Inte bara för ungdomar, utan även för skolpolitiker.
När Sydsvenskan/HD nyligen visade på gigantiska skillnader kring lärartäthet, kvalitet och vilken utrustning skolor erbjuder tappade de ansvariga lokalpolitikerna hakan. De förklarade att de blev förbannade och menade att det är orimligt att det är så stora kontraster när skolorna får ungefär samma ersättning per elev och på pappret erbjuder samma utbildning.
Det är lätt att hålla med. Men det räcker inte att höja på ögonbrynen.
I stället måste ungdomarna få lättöverskådlig information, så att de inte luras av huvudmännens marknadsföring. Vidare är det dags att sluta acceptera att skolor sparar pengar genom att dra ner på undervisningstid, skippa laborationssal för naturvetarelever och inte ha ordentlig utrustning för yrkeselever.
Det handlar inte om att minska barnens valfrihet, utan om att sätta sig in i deras situation. Om du hade varit 15-16 år och i färd med att välja gymnasieutbildning – hade inte du då bara velat välja mellan goda alternativ?
