Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Den sänkta matmomsen kan resultera i permanent högre matpriser, varnade vice riksbankschefen Anna Seim i förra veckan. Det är i så fall inte den enda skattesänkningen som ser ut att lämna en dålig eftersmak.

Regeringen har sänkt en rad skatter i sina fyra budgetar. Det är en bidragande orsak till Sveriges svällande underskott. I söndagens Agenda beräknades dessa uppgå till 363 miljarder 2023–2026, vilket kan jämföras med överskott på 194 respektive 133 miljarder plus under de föregående två mandatperioderna.

Det är lågkonjunktur, och då är det motiverat med underskott för att stimulera ekonomin, förklarade finansminister Elisabeth Svantesson (M). Och lade till att tillväxt och produktivitetsutveckling har varit dålig – sänkta skatter kan ge dem en skjuts.

Det ligger något i Svantessons resonemang. Problemet är bara att det inte finns något vidare stimulans- eller tillväxtfokus i regeringens skattesänkningar.

Det gäller inte minst den sänkta matmomsen, som riskerar att ha begränsade effekter på efterfrågan. Det är personer med högre inkomster som spenderar mest på mat, de kommer inte att äta mer för att de sparar lite på oxfilén, men får några extra kronor att sätta in på sina ISK-konton – på vilka regeringen också sänkt skatten, trots tvivelaktiga effekter på både efterfrågan och produktiviteten.


Fred och ökat samarbete har präglat vår omvärld. Så är det inte längre.

Om målet är att få folk att handla mer för att få de ekonomiska hjulen att snurra snabbare är det bättre att rikta in sig på dem med minst marginaler som mest troligt väljer att spendera tillskottet – exempelvis genom höjda bostadsbidrag.

Regeringens jobbskatteavdrag bidrar å sin sida både till att just öka efterfrågan genom att ge vanligt folk mer i plånboken och en skjuts till tillväxten via stärkta incitament för att arbeta. Sänkningen av skatten på diesel och bensin – den första budgetens paradnummer – bidrar dock främst till att folk kör och släpper ut mer, och till att bromsa skiftet till elbilar.

Avsaknaden av precision i skattesänkarpolitiken är särskilt besvärande i ljuset av den andra stora orsaken till det växandet budgethålet: kraftigt ökade försvarsanslag. Förut lade vi runt 1 procent av bnp på försvaret, nu ska siffran upp till sammanlagt 5 procent på sikt.

Sverige har levt i en relativt god tid från mitten av 1990-talet fram till nu. Fred och ökat samarbete har präglat vår omvärld. Så är det inte längre.

Sverige agerade relativt ansvarsfullt under de goda decennierna. Vi sparade i ladorna, och kostade samtidigt på oss att ta ner skattekvoten till nivåer som gör att vi inte längre är exceptionella i ett internationellt perspektiv.


Samtidigt är det inte så att våra förväntningar på välfärden sjunkit.

Nu är världen farligare igen – samtidigt som klimatet kräver stora pengar, både för att snabba på omställningen och pressa utsläppen, och för att anpassa vårt samhälle till de höjda temperaturer vi inte kommer undan. Samtidigt är det inte så att våra förväntningar på välfärden sjunkit.

Sammantaget kommer detta att kräva större gemensamma åtaganden. Vi kan låna till en del, men vi bör också räkna med att tiden för återbäring är över.

2028 är det tänkt att matmomsen ska återställas till den gamla nivån på 12 procent igen. Vi får se om det blir så. Allra bäst vore om den justerades upp hela vägen till 25 procent – så att all moms blir enhetlig. Ekonomerna är överens om att det ger effektivast skattesystem.

Då frigörs också resurser för att sänka skatterna på arbete, som fortfarande står ut i internationell jämförelse. Att pressa dessa är nödvändigt för fler jobb, bättre integration och högre tillväxt.

Läs mer:

DN:s ledarredaktion: Jan Guillou jagar misshagliga journalister

Lisa Magnusson: Att sitta och ringa chaufförens exfru är rent gambeteende

Share.
Exit mobile version