I Uppdrag Gransknings nya dokumentärserie skildrar journalisten Diamant Salihu gängkonflikten kring Foxtrotnätverket i Sverige. Hur gängledare fjärrstyr droghandel, våldsdåd och rekrytering av unga in i kriminalitet från utlandet.
Konflikten mellan ledarna som kallas ”Kurdiska räven” och ”Jordgubben” är välkänd för många i dag. Men det viktigaste är inte varför toppskiktet hatar varandra, utan hur det påverkar det svenska samhället. Hur barn dras in i konflikterna.
I programmet berättas om ”Mattias”. Han sålde droger på hvb-hem. Senare på Sis-hem kom han i kontakt med grövre kriminalitet. Redan då ett misslyckande från samhällets sida. Som 16-åring tog han på sig ett morduppdrag i Köpenhamn, varpå beställaren krävde en bild på ”Mattias” pass. Det är förstås ett hot: ”vi vet vem du är”.
Det är inte första gången i år som rekrytering av barn in i gängen skildras.
I boken ”Barnsoldater” av juristen Evin Cetin och journalisten Jens Liljestrand, som gavs ut i april, intervjuas många unga som varit eller är involverade i kriminella gäng.
”Mustafa”, som tidigare rekryterade ungdomar till kriminalitet, berättar i boken hur kriminella sällan betalar barn som utför våldsdåd. De nöjer sig med att hota dem – för vad ska ett barn göra mot en kriminell organisation?
Cetin och Liljestrand skriver att ”skuldsättningen ofta driver barnen att begå brott där risken för att bli tagen av polis eller själv bli dödad är överhängande. Ett misslyckat brott, där droger eller vapen blir beslagtagna, leder till nya brott, och så vidare i en ond cirkel där skulden växer i takt med destruktiviteten.”
Just det hände ”Robin”, som också figurerar i boken. Han har en psykisk funktionsnedsättning. Efter att polisen tagit honom med ett vapen fick han ändå inte tillräckligt skydd. Det dröjde inte länge innan hans förlorade vapen sågs som en skuld till ett gäng och han rekryterades för att mörda en person i Danmark.
De kallsinniga kriminella som driver våldsvågen ser inte ens ungdomarna som barnsoldater, utan som förbrukningsvaror.
Regeringen går nu vidare med sänkt straffmyndighetsålder till 14 år, Socialdemokraterna håller med. Liberalerna vill gå ännu längre – till 13 år.
Det låter kanske handlingskraftigt. Men ingenting tyder på att det har avsedd effekt, snarare tvärtom.
Och hur avskräckande skulle en straffskärpning vara för barn som ”Robin” eller ”Mattias”?
I Uppdrag Granskning berättas om en 13-årig pojke som hämtas från ett hvb-hem av två män. De vill få honom att utföra en skjutning, hotar och drogar honom, lovar pengar om han utför dådet. Väl på plats lurar de pojken att det finns en flyktbil – vilket det inte gör. Polisen tar honom.
De kallsinniga kriminella som driver våldsvågen ser inte ens ungdomarna som barnsoldater, utan som förbrukningsvaror: ”Vi kastar dem när vi är klara som plastbestick eller papperstallrikar”, säger en 17-årig kriminell i Cetin och Liljestrands bok. Barnen som luras in i det här förstår hotet för sent.
Men de inser det överhängande hotet: Gängens straff är alltid hårdare. Några år på Kumla står sig ju svalt mot dödsstraff mot dig eller din familj.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Bra om stockholmare går miste om det nya elbilsstödet
DN:s ledarredaktion: Ukraina borde ha samma möjligheter att försvara sig som Israel