I valrörelsen 2022 dök det plötsligt upp affischer som varnade för bussning av elever vid en rödgrön valvinst. Detta trots att det inte existerade några sådana nationella förslag. Att både åtskilliga högerdebattörer och det organiserade näringslivet ändå såg frågan som viktig nog att kampanja mot kan möjligen tolkas som stress inför andra och för dem mer besvärande sakfrågor på skolområdet.
Många föräldrar är nämligen spontant emot tanken på bussning – att barn från olika bostadsområden placeras på samma skolor och att barn som bor längre bort från skolan då erbjuds skolskjuts. Åtminstone när det görs med syftet att motverka den skolsegregering som annars kommer på köpet med den stora svenska boendesegregationen.
De flesta i Sverige är för en skola för alla och tycker att det vore bra med minskad segregering.
Det finns en intressant diskrepans här. De flesta i Sverige är nämligen för en skola för alla och tycker att det vore bra med minskad segregering. Även om den politiska debatten ibland kan få en att tro annat så är också rasismen i Sverige rätt begränsad, och i sak är föräldrar sällan emot att barnen har klasskamrater med utländsk bakgrund. När det handlar om de egna barnen kan dock oron ta över, inte minst över att barnen kanske tvingas gå på en dålig skola.
En ny studie kan ge flera viktiga insikter om det här. I en mindre svensk kommun bestämde man sig nämligen för att göra om skolstrukturen. Kommunen hade tre låg- och mellanstadieskolor i områden med väldigt olika socioekonomisk bakgrund. De gjordes 2017 om till två skolor för lågstadiet och en för mellanstadiet så att barn från de olika områdena blandades. Kommunen hade flera skäl till beslutet, ett var att motverka segregationen, ett annat var bristen på legitimerade lärare.
Inför beslutet uppstod stora protester, framför allt bland föräldrar som bodde i det mest välbeställda området. Vissa protester tydde på främlingsfientlighet men de flesta verkade mest ärligt bekymrade över om de egna barnens skola skulle bli sämre.
Vi har testat i flera decennier att ha individen i fokus i skolan, och hur väl har det egentligen fungerat, för någon?
Nu har forskare undersökt såväl skolresultaten som hur barn och pedagoger upplever förändringen, och kan konstatera att försöket slagit väl ut. De första åren sjönk resultaten för att därefter kraftigt förbättras, för barn både med och utan egen invandrarerfarenhet. Motståndet mot nyordningen bland föräldrarna har också försvunnit och barnen trivs i sina nya skolor.
Några saker är dock viktiga att lyfta fram. Såhär goda resultat kommer inte bara med en blandad elevsammansättning. Det krävs också en medveten satsning på en inkluderande skolkultur där alla känner sig som del i gemenskapen och att lärare får rätt förutsättningar och kompetens. Den här kommunen har också haft fördelen att inte ha många friskolor som medelklassföräldrar bytt till hellre än att ha kvar barnen i kommunal skola. Förmodligen fungerar den här modellen inte överallt.
För att lyckas pedagogiskt har lärarna på de här skolorna också jobbat med en tydligt strukturerad och i huvudsak kollektivt inriktad undervisning. I studien framgår att vissa barn som kommit längre än sina kompisar ibland har tyckt att det var tråkigt. Resultaten är ändå tydliga.
Och kanske måste individen faktiskt ibland stå tillbaka en smula för allas bästa. Det är i dag en provocerande tanke och leder lätt till anklagelser om att vissa barn görs till redskap för antingen integration eller hela gruppens kunskapshöjning. Men skolan är både till för alla barn och för hela samhället. Vi har testat i flera decennier att ha individen i fokus i skolan, och hur väl har det egentligen fungerat, för någon?
