Över 1 100 människor har nu gripits i Turkiet efter fem dagars protester mot gripandet av oppositionsledaren Ekrem Imamoglu. Regeringen höjde på måndagen tonläget genom en skarp varning: ”Inga hot mot vår nations fred och säkerhet kommer att tolereras”.
De protesterande hade kunnat svara att det stora hotet mot nationen är när presidenten bussar polisen och domstolarna på sina motståndare.
Det finns en fråga som är rimlig att ställa medan bilderna av tårgas och kravallsköldar pumpas ut från Turkiet:
President Recep Tayyip Erdogans motståndare tar enorma risker för att rädda den lilla demokrati som ännu finns kvar i Turkiet. Vad krävs för att även hans anhängare ska ge sig ut på gatorna och protestera?
De som kanske anser att presidentens politik är den är det bästa för landet – men ändå väljer att gå ut och protestera mot hans krig mot demokratin?
Som knyter näven och säger: Här går en gräns?
I dessa dagar skakar den demokratiska världen. I institutet V-dems senaste mätning konstateras att 45 länder genomgick en ”demokratisk tillbakagång” under 2024.
Autokratiseringen av länder som Turkiet, Ungern och USA, liksom tidigare Ryssland, följer likartade mönster. De fria medierna angrips, desinformationen ökar, oppositionspolitiker marginaliseras eller förföljs, rättsstaten – den som ska utgöra demokratins själva värn – monteras ner.
Det krävs stort mod att rida på drakens rygg och dra i tyglarna.
Det finns en kärna av autokratens sympatisörer som är villiga att gå med allt detta, som till och med applåderar den tynande demokratin, eftersom de gillar att ”vinna” och njuter av att se sina irriterande motståndare tystas en gång för alla.
Men de andra? De som röstade på Erdogan och Trump, och kanske skulle göra det igen, men som ser demokrati som något gott i sig? De som till och med kan acceptera att vara i opposition under en tid eftersom de förstår att det är ett tecken på att folkstyret fungerar?
De som säger: Stopp nu. Detta var aldrig vad vi ville.
Det är också de som är demokratins hopp. Autokraterna må slå mot oppositionen utan hämningar, men det blir betydligt svårare om de också möter beslutsamt motstånd från de egna.
Det krävs stort mod att rida på drakens rygg och dra i tyglarna, särskilt om man ser draken sluka ens fiender. Men när drakar får löpa amok går ingen säker.
Det sanna civilkuraget är att ställa sig upp och protestera när ens motståndare stoppas med odemokratiska medel.
De turkiska dagarna, liksom Trumps första tid och Viktor Orbáns månader av alltmer desperat vevande, är bröderna Lejonhjärta-ögonblick: Människa eller liten lort?
Läs mer:
Susanne Nyström: Det ryska försvaret skövlar allt i sin väg – det svenska får nej när det vill bygga staket
Isobel Hadley-Kamptz: Det är så här auktoritära maktövertaganden går till
