Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
De europeiska börserna föll kraftigt den första veckan efter att USA och Israel inlett kriget mot Iran. Också i Asien dalade de, allra kraftigast i Seoul, innan presidenten på torsdagen aktiverat en särskild nödfond. I USA var det desto lugnare. Första handelsdagen efter att anfallet inletts slutade ett par stora index till och med uppåt.
Ayatolla Khamenei hade dödats med en av de första missilerna. Det här skulle nog snabbt vara över, verkade resonemanget vara på Wall Street. Innan veckan var över hade verkligheten börjat sjunka in.
På måndagen var siffrorna röda vid öppning – i Europa, Asien och USA.
Minst fyra veckor, pratade försvarsminister Pete Hegseth om. Vad som ska ha uppfyllts tills dess är dock inte alls klart. Vad har egentligen administrationen för mål med kriget?
Samtidigt har Hormuzsundet – genom vilket 20 procent av världens olja och gas skeppas – stängts. Över gulfstaterna regnar iranska missiler och drönare. Och oljepriset har rusat från strax under 80 dollar fatet till över 100.
Nästan lika snabbt har det amerikanska bensinpriset stigit. Uppåt har också marknadsräntorna pekat, i förväntan att centralbankerna kommer att behöva svara på det tilltagande inflationstrycket.
Detta kommer att driva upp priser och det kommer att göra det brett eftersom energi är en insatsvara i princip i allt som produceras.
Och så, lite från sidan, kom på fredagen något som fungerade som en riktig ögonöppnare: den amerikanska arbetsmarknaden tappade 92 000 jobb i februari, i en överraskande nedgång.
För det är en sak att kriget i Iran uppenbart skadar världsekonomin: Mellanöstern är världens viktigaste region för olja och gas, som fortfarande har en nyckelroll i våra energisystem. Detta kommer att driva upp priser och det kommer att göra det brett eftersom energi är en insatsvara i princip i allt som produceras. Det kommer också att slå mot efterfrågan, när konsumenter måste lägga mer på bensin och därmed har mindre kvar till annat.
Vad som gör saken särskilt allvarlig är att utgångsläget är så skört. De dubbla chockerna från pandemin och den ryska invasionen av Ukraina har aldrig helt sköljts ur världsekonomin.
Kina befinner sig fortfarande i eller på randen till deflation. I Europa är Tyskland efter fyra år först nu på väg att kravla sig ur sin lågkonjunktur. Hela det senaste året har handlar om hur den amerikanska arbetsmarknaden successivt försvagats.
I USA har inflationen efter pandemin aldrig pressats ner till centralbankens mål på 2 procent, vilket är varför Fed vägrar att sänka räntan så snabbt som Donald Trump kräver. Presidentens tullkrig har bidragit ytterligare till att hålla uppe prisökningstakten och försvaga tillväxten.
Ja, det kommer ju inte att stärka konjunkturen – finns också risken att något kommer smälla? AI-bubblan eller något stort lands statsfinanser?
Lägg på detta att ledande länders statsfinanser präglas av stora underskott och höga skuldberg. Och en högt värderad aktiemarknad, i synnerhet i USA, driven av förväntningar på AI:s förmåga att generera produktivitetsökningar, som mycket väl kan vara riktiga på medellång sikt utan att de behöver slå igenom de närmaste åren.
Vad händer om det uppskruvade oljepriset och den förhöjda inflationen i detta läge tvingar centralbankerna att höja räntan? Ja, det kommer ju inte att stärka konjunkturen – finns också risken att något kommer att smälla?
Irans strategi är rimligen att stå emot tillräckligt länge för att röda siffror på börsen ska få Trump att finna det säkrast att utropa seger och avsluta kriget.
Frågan är hur mycket skada världsekonomin tagit då, och om allt faktiskt går att reparera.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Ukraina har luftvärnsdrönare – och nu vill USA ha dem
DN:s ledarredaktion: Trumps plan A var att svika iranierna – plan B är ett recept för inbördeskrig




