Dyrt, ineffektivt och potentiellt skadligt för integrationen. Det är slutsatserna i den utredning som Tidöregeringen tillsatte för att se över möjligheter för ökad återvandring. Utredaren, nationalekonomen Joakim Ruist, konstaterar att om utredningen fått frågan om huruvida nuvarande återvandringsstöd skulle avvecklas eller utvecklas så hade rekommendationen behövt bli avveckling.
Det är svidande kritik för Sverigedemokraternas kärnpunkt i Tidösamarbetet.
Sedan 1980-talet kan en invandrare få 10 000 kronor för att återvandra, förra året beviljades en ansökan. Ruist kommer, efter en jämförelse med Danmark, fram till att om regeringen höjde ersättningen till svindlande 350 000 kronor så hade ändå bara 700 personer om året utvandrat från Sverige. Det är alltså färre än vad som asylinvandrade till Sverige bara nu i juni månad. För en sammanlagd kostnad på knappt en kvarts miljard skattekronor per år. Dyrt – och med betydande negativa sidoeffekter.
Ett högt bidrag, konstaterar utredningen vidare, ”skickar en signal till bidragets målgrupp att den är oönskad i Sverige – till och med till den grad att staten är villig att betala höga belopp för att bli av med delar av den.” Det är klart att den som får höra att den inte bör vara här, varken känner sig välkommen eller i längden blir intresserad av att vara en del av samhället.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) föreslår att förstärka den känslan genom att kommuner, som ändå har kontakt med nyanlända, ska få i uppdrag att försöka få återvandring till skott. Samma tjänsteman som ska ta i hand och välkomna invandrare – hjälpa dem att komma in i samhället – ska alltså erbjuda en flygbiljett och en sedelbunt i andra handen.
På tal om signaler. Så sent som förra torsdagen stod migrationsministern och berättade nöjt att människor från Irak, Somalia och Syrien i högre grad utvandrade än invandrade nu. Ja, hon plockade faktiskt ut tre grupper för att specifikt visa att de flyttar härifrån, och berättade att vi nu i stället hade invandring som är ”bra för Sverige”.
Självklart sänder det signaler om hur man ser på en del människors plats i Sverige.
SD har aldrig haft integration som mål, aldrig verkat för integration.
Tidösamarbetet vilar på ett löfte om att ta tag i den organiserade brottsligheten. Och hårda tag tas. Men ska nyrekryteringen till gängen stoppas och parallellsamhällen försvinna så räcker det inte med hård rättspolitik. Segregationen behöver lösas.
Det har varit målet för regeringspartierna Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna. Faktum är att det är så de har argumenterat för en stram migrationspolitik, att den krävs för att klara integrationen. De som kommit hit ska in i samhället. De borgerliga har därmed skilt sig från Sverigedemokraterna, som helt enkelt inte vill ha vissa människor här.
SD har aldrig haft integration som mål, aldrig verkat för integration. Återvandring har alltid varit centralt för deras politik.
Därför är det inte så konstigt att Sverigedemokraternas nu trots de små effekterna vill införa 350 000 kronor per person för frivillig återvandring. Priset är inte så viktigt – det viktiga är att invandrare lämnar Sverige.
För de borgerliga partierna borde kalkylen vara en annan. Att utreda återvandring var en kompromiss för att få till Tidöavtalet. Nu har utredningen sågat förslaget. Regeringen kan välja att i stället lägga en kvarts miljard mer på bättre integration – eller att fortsatt låta SD hålla i kopplet.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Rädda surströmmingen, KD – den är en svensk tradition
Nils Funcke: Självklart ska Sverige samarbeta med Nato och EU – men de nya spionlagarna hotar vår yttrandefrihet
Parisa Amiri: Kronor nu eller Kumla sen – det behöver man inte vara lärare för att förstå
