Liberalernas nya partiledare får en tuff start. I den senaste mätningen från DN/Ipsos fick partiet ynka 2 procent.
I ett sådant läge behöver partimedlemmarna entusiastiskt sluta upp bakom sin ledare.
Det kan bli svårt.
Valberedningen har sökt med ljus och lykta efter en lämplig efterträdare sedan Johan Pehrson meddelade sin avgång i slutet av april. Alla favoriter till posten ska ha sagt nej.
Men på torsdagen föreslogs till slut Simona Mohamsson till L:s finaste post.
Hon har i rask takt gått från ungdomsförbundstopp till Göteborgspolitiker, via partistyrelsen och lobbyistjobb till partisekreterare. Och nu har hon jobbat sig upp till jobbet som många ratat.
En stark bedrift. Men det är nu den riktiga utmaningen börjar.
Mohamsson engagerade sig i politiken när SD kom in i riksdagen – hennes drivkraft var att bekämpa SD:s åsikter, har hon själv berättat.
Liberalerna försöker profilera sig som ett socialliberalt parti som satsar på skola, integration och klimat – med ”både en stålhandske och en lovikkavante” som avgående Johan Pehrson gillar att säga. Ett problem genom hela regeringssamarbetet har visat sig vara att det främst är stålhandsken som åker fram.
Mohamsson engagerade sig i politiken när SD kom in i riksdagen – hennes drivkraft var att bekämpa SD:s åsikter, har hon själv berättat. Med det i bakhuvudet låter det alltså som att hon tänker göra upp med SD-samarbetet som tagit partiet ned till mardrömsnivåer.
Men nej. När Mohamsson nyligen gästade SVT:s ”30 minuter” vägrade hon svara på vad Liberalerna skulle välja: Magdalena Andersson som statsminister eller Jimmie Åkesson som minister. Detta trots att valet kan bli högst reellt efter nästa års val.
När hon på torsdagsförmiddagen presenterades som valberedningens förslag till partiledare förklarade hon att hon är stolt över Tidösamarbetet. Men liberala väljare, som flytt till S och C, verkar inte vara övertygade om att Tidöavtalet är vägen framåt.
Genom att lova Tidö 2.0 som enda alternativ hoppas L få stödröster från moderata väljare. Men om partiet, som är minst i koalitionen, låser fast sig vid ett regeringsalternativ innebär det också att L inte kommer kunna ställa hårda krav i nya förhandlingar.
Det är dock mer än ett år kvar till nästa val. I stället för att binda upp sig i ett lag borde L gå till val som enskilt parti, se sin position som kungamakare – och använda den.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Efter fiaskot – här är experterna som sågat regeringens klimatpolitik
Susanne Nyström: Därför bryr sig ingen om vad Simona Mohamsson tycker