Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Innan ni begår självmord, ring 19730 i Hälsingborg. Så löd en tidningsannons en ovanligt kylig tisdag i februari år 1956. Numret gick till pastorn Erik Bernspång, och redan samma dag ringde telefonen tre gånger.

Erik Bernspång var ett barn av sin tid – och av sin tids tro. När DN intervjuar honom ett par dagar senare (9/2 1956) möts den utsända reportern av en ”30 års man med fanatiska ögon”, som själv ”aldrig tvekat” och som predikar om att ”älska Jesus, hos honom finns nåden, den nåd vi alla behöver, ty vi är alla syndare”.

”Var finns medkänslan hos den mannen och hans Gud frågar man sig när man sitter i hans nakna arbetsrum och lyssnar till hans kärva stackatoformuleringar om synd och straff”, skriver reportern.


Tvärsäkerheten är kortvarig. Ett halvår senare säger Erik Bernspång att han insett att hans färdigformulerade frälsningsbudskap inte räcker.

Men tvärsäkerheten är kortvarig. Ett halvår senare säger Erik Bernspång att han insett att hans färdigformulerade frälsningsbudskap inte räcker: ”Vad dessa människor behöver är ett personligt svar. De måste få mening och livsmål i livet”. Han har ställt in sin missionsresa till Indien, hjälpbehovet här är så stort (DN 14/10 1956).

Och den 1 mars 1962, sex år efter annonsen, är det en märkbart tyngd man som talar till oss ur arkiven. Han har öppnat en självmordslinje där han svarar ett par timmar på förmiddagen varje dag. Det är alla möjliga sorters människor som hör av sig.

De brukar börja med att trevande ta upp något lite mindre bekymmer, berättar han, innan bråddjupen öppnar sig: alkoholism, nervsjukdomar, äktenskapsproblem, ekonomiska besvär. Och så ensamheten. Det är inte alltid han lyckas nå fram till dem. ”Och jag har känt djupaste tvivel”, tillstår han nu. ”Annars skulle jag ju inte kunnat tro och heller inte kunnat förstå människor som tvivlar.”

Jag tycker att historien om hur jourhavande präst-verksamheten växte fram är så illustrativ. För med den kristna tron är det ju si och så, inte bara för min egen del – svenskarna brukar kallas världens mest sekulära folk. Men Svenska kyrkan har alltmer tagit fasta på kärnan, bortom fostran och tuktan: att stötta och hjälpa, och finnas där. I en tid då samhället så ofta sviktar står kyrkan kvar. En institution.

Den välkomnar flyktingar, ställer upp soppkök för hemlösa, ordnar med matkassar och julklappar till fattiga familjer, erbjuder kurser och språkkafé, öppen förskola och seniorträffar. Och så driver den livlinan jourhavande präst, som nu fyller 70 år.

Det fanns en tid då jag såg ned på Svenska kyrkan; den framstod som så töntig jämfört med den pampiga, vördnadsbjudande katolska kyrka jag mött under mina år i Frankrike. Men nu ser jag lapparna om sportlovspyssel och korvgrillning, och tycker det är rörande.

Läs mer:

Lisa Magnusson: Det finns ingen anledning att tvivla på Melinda Jacobs

Lisa Magnusson: Hitta någon som älskar dig som makthavarna älskar att överdigitalisera

Share.
Exit mobile version