Expresidenten Bill Clinton sa det perfekt på Demokraternas partikonvent i augusti: ”Nästa gång ni hör Donald Trump tala – don’t count the lies, count the I:s.”
Ja, i detta svåröversatta rim sammanfattas Trump perfekt. Jag, jag, jag, det är vad han och hela hans politiska projekt handlar om.
Vänta nu, säger vän av ordning och whataboutism. Clinton? Presidenten som var otrogen mot sin fru Hillary med den unga Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky? Ska han komma och snacka?
Ja, många minns Lewinskyaffären i mitten av 1990-talet. Den ledde till att Bill Clinton ställdes inför riksrätt men frikändes, och den orsakade enorm upprördhet i landet. Detta var nämligen på en tid då man fortfarande ställde höga krav på en president. Landets ledare skulle vara en förebild, även moraliskt.
Sedan kom Trump. Mannen som om några veckor mycket väl kan väljas till president trots att han skröt om att han brukade ta kvinnor i skrevet, som är dömd för bokföringsbrott (bland annat medelst pengar till en porrstjärna) och som anklagas för sexuella övergrepp av dussintals kvinnor.
Detta var nämligen på en tid då man fortfarande ställde höga krav på en president. Landets ledare skulle vara en förebild, även moraliskt.
Narcissism definieras av Nationalencyklopedin som självbeundran, överdriven självupptagenhet: ”Det egna självet (behöver) ständigt förstärkas och rent av förhärligas … En narcissistisk person är ytterst kritikkänslig, vilket gör att en vän som uttrycker kritik plötsligt betraktas som en fiende. Termen narcissism används också mer allmänt om en självbespeglande livsstil med egoism och förakt för andra, hänsynslöshet och ytlighet.”
De skulle kunna illustrera artikeln med en bild på Donald Trump.
Ett typiskt exempel på hans syn på sig själv kom nyligen då expresidenten avslöjade vad han kallar ”väven”. Hans talarstil är att bluddra i ofullständiga meningar om ett stort antal ämnen utan koppling, kasta in ofta påhittade fakta och samtidigt smickra sig själv. Det har av hans motståndare tolkats som tilltagande kognitiva problem, men själv försäkrar Trump att det är ytterligare ett tecken på hans särskilda genialitet:
”Jag talar om cirka nio olika saker och de knyts briljant ihop, och det är som, vänner till mig, de är typ universitetslärare i engelska, de säger ’det är det mest briljanta de någonsin sett’.”
Verklighetsgrunden för den redan djupt osannolika historien underminerades snabbt av Timothy O’Brien, som skrivit en biografi om Trump och ifrågasatte om han alls hade någon vän som var universitetslärare i engelska.
I natt drabbar Donald Trump samman med sin motståndare Kamala Harris i valrörelsens första tv-debatt. Det är låga odds på att självförhärligandet och lögnerna kommer att fortsätta.
Det talas mycket om huruvida Trump är fascist eller ej. Det senaste exemplet på hur han ser på demokratin och rättsstaten kom i helgen när han hotade med att ge långa fängelsestraff till alla som ”fuskar” mot honom i valet. Att han är narcissist är otvetydigt, och det till den grad att det redan när han kom fram i politiken borde ha gjort honom ovalbar ens som ordförande för kvarterets basebollag.
Därför är höstens val så viktigt. Narcissism är en form av högmod, enligt talesättet går högmod före fall.
”Eget beröm luktar illa”, sa man förr. Det kanske värsta med expresidentens självförhärligande är att det sätter en standard för hur en politiker ska uppträda. Trump klarade det på grund av personliga kvaliteter som karisma, vana från tv-världen och världshistoriens kanske största självförtroende.
Därför är höstens val så viktigt. Narcissism är en form av högmod, enligt talesättet går högmod före fall.
Vem skulle efterträda Trump? Låt oss drömma och tro på en valförlust som leder till en ny generation republikanska politiker, trötta på skrytet, skränet och hatet och mer inställda på att hela ett djupt polariserat USA.
Läs också:
Isobel Hadley-Kamptz: Ministern gick rakt i trollfällan – spred ryssbetald desinformation
Susanne Nyström: I USA välkomnas en cannabisklubb – i Sverige får äldre inte ens ta ett glas vin
